Sida 346
XXVII. Folkskoleväsendet, af C. G. Bergman
förklarades, hvarefter förhör däröfver anstäldes med någon viss rote, som förut blifvit därom tillsagd. Förfallolös frånvaro belädes med böter.
Presterna skulle upprätta förteckningar öfver alla sina åhörare, »hus från hus och gård från gård , samt göra anteckningar om hvars och ens framsteg och kunskap; »drifva med flit därpå, att barn, drängar och pigor lära läsa i hok och se med egna ögon, hvad Gud i sitt lieliga ord bjuder och befaller». Presten hade dessutom till åliggande att besöka sina församlingsmedlemmar, det ena huset efter det andra», dels för att efterse deras huslif och förmana dem till hvad godt är, dels ock för att undervisa de gamla om de frågor, som han ville dem i kyrkan förehålla, »på det de må vara beredda på tjenliga svar och föregå ungdomen med godt exempel».
Biskopen tillkom det i sista hand att tillhålla hvar och en att fullgöra sina skyldigheter och åtlyda gifna förordningar. Han skulle därför hålla visitationer i så många församlingar årligen, som det var honom möjligt. — Biskopen blef sålunda skolinspektören, presten (kyrkoherden) öfverlärare och klockaren underlärare. Lagen skulle uppläsas från predikstolen och »föreläsas på alla tingsplatser».
Föreskrifter och lagstadganden saknades nu icke, uppmaningar att efterkomma desamma icke heller; det gick framåt, men blott för en tid. Man fick snart annat att tänka på. Missväxt och dåliga tider inträffade under de sista åren af den store rikshushållarens tid, och under hans efterträdare möta vi snart de långa krigen, hvilka kräfde mycket både pengar och folk. Barnens hjelp blef oumbärlig i hemmen; näringsbekymmer nedtryckte hela folket och icke minst presterna, som blefvo tvungna att sjelfva lägga hand vid sitt landt-bruk för att undgå hunger och allt för stort elände. Under denna tid går allt tillbaka i vårt land.
Sedan vi äter fått fred med alla våra fiender, upptages frågan ånyo. Vi ha härvid att från år 1720 anteckna ett högst märkligt aktstycke, utgörande Kongl. Maj:ts svar å en presterskapets skrifvelse. I detta framhålles särskildi föräldrarnes pligt att sörja för sina barns undervisning, statens fordran att denna pligt uppfylles (med böter som korrektiv), samt kommunens »moraliska» skyldighet att sörja för att älven de fattiga erhålla undervisning. Det praktiska resultatet af denna revolution blef dock ringa; detsamma kan ock sägas om folkundervisningens vigtiga sak under hela århundradet. Skälet härtill är lätt funnet. Intet var gjordt för att skaffa dugliga lärare. Prester-skapet ålades visserligen lidt och ofta att afskeda vårdslöse, oförståndige och okunnige lärare samt ersätta dem med duglige och kunnige. Men ingen åtgärd
Källa: Project Runeberg ·