Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897. Officiel berättelse

vidtogs för att möjliggöra ett sådant utbyte. Och man må utfärda huru många, stränga och förträffliga förordningar som helst; man må skaffa bättre lokaler, undervisningsmateriel m. m.; föga eller intet vinnes, om man ingenting gör för lärarehildning och anskaffande af goda lärare. Man hade den uppfattningen — en uppfattning, som sträckt sig långt in i vårt århundrade —- att den, som kan läsa, räkna och skrifva, han har ock erforderliga förutsättningar för lärarekallet. Ringa, enfaldiga, men gudfruktiga och dygdiga personer af begge könen», hette det, »kunna till dessa göromål vara äfven så tjenliga, ja ofta skickligare än dyrlegdt folk ; och pastor kunde, där sä behöfdes, »underrätta dem om stafningssättet och den rätta undervisningsmetoden .

En och annan fans dock, som skådade längre och djupare än den stora mängden. Ett rätt märkligt »pedagogiskt arbete finnes från århundradets midt. Det här titeln Om svenska barns uppfostran och är författadt af en pastor. Han framhåller, att uppfostran icke blott är ett behof ur rent kyrklig och statlig synpunkt, utan äfven att det är ett behof för den enskilde, för individen, ja till och med en hans oafvisliga rättighet. Han anser, att jordbruket lider otroligt däraf, att bondbarnen icke fingo tillräcklig undervisning. Bonden bör kunna både räkna och skrifva. Han bör kunna uppteckna, när och huru han göd t den och den åkern, huru mycket säd han fick där och där m. m. Och det kunde icke skada flickorna att lära detsamma». Dessutom borde trädgårdsskötsel införas som undervisningsämne och vid skolan finnas en täppa, där en livar finge sätta frö och uppdraga träd samt lära sig ympa och okulera; vidare en kålgård, där de lingo lära att sätta, rensa och sköta potatis, kål m. m. . Idén att upptaga trädgårdsskötsel på folkskolans program tillhör sålunda icke vår tid, men den har behöll ett sekel för att mogna. Det nya är ej alltid nytt. Att den s. k. frihetstiden emellertid ännu icke var mogen för frisinnade åsigter framgår däraf, att bäraren af dessa nödgades lemna fäderneslandet.

I rikets 2,216 församlingar funnos vid denna tid endast 165 fasta folkskolor, 90 församlingsskolor och 75 grundade på donationer, ett föga lysande resultat 250 år efter reformationens införande. Läsfärdigheten var dålig; räkning och skrifning voro sällan föremål för undervisning. En Ivongl. förordning af år 1765, som hos sexmän förutsatte skrifkunnighet, måste återkallas.

Förhållandet förbättrades icke mycket under Gustaf 111 :s regering. Frågan om förbättrad folkundervisning upptogs vid riksdagarna af presteståndet och inkom äfven till konungen, som hade att fatta beslut i saken. Dessförinnan hänsköts frågan till något riksråd för afgifvande af utlåtande. Riksrådet fann förslaget »underhaltigt», och därmed var frågan för den gången begrafven. Sannolikt är, att konungen icke ogerna mottog ett utlåtande i nämnda rigtning.