Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897. Officiel berättelse

sålunda på samma gång Sveriges första lärareseminarium. Skolan var inrymd i samma lokal, som nu användes af folkskolelärarinneseminariet, ett före detta kronobränneri. Sällskapet erhöll statsunderstöd. På sällskapets meritlista har man äfven att skrifva uppkomsten af de bättre och ändamålsenligare läroböcker för folkskolor, som började utgifvas.

Antalet skolor, som följde vexelmetoden, ökades under åren 1823—41 från 56 till 515 och barnantalet från 2,700 till nära 30,000, under det att de »duglige» lärarnes antal nära tredubblades. Från denna tid må ock antecknas utgifvandet af första häftet af »Läsning för folket» (1834), stiftandet af »Sällskapet för inrättande af småbarnsskolor», Prins Carls uppfostringsanstalt för fattiga, vanvårdade barn, räddningsinstitutet i St. Råby, hvilka alla ännu finnas kvar.

Skol- och undervisningsfrågan stod nu under 1820- och 30-talen ständigt på dagordningen och behandlades icke allenast af den stora uppfostringskomi-tén och 1828 års undervisningskomité utan äfven vid hvar och en af de under denna tid hållna riksdagarna. Skolmotionernas antal blef för hvarje riksdag större. Sådana väcktes inom alla stånd. Presterna stodo nu icke längre ensamma. De mägtiga odalmännen Per Salström och Anders Danielson ryckte fram i främsta leden. Striden gälde i första rummet: folkskolor eller icke folkskolor. Många funnos ännu, som ansågo det vara hemmets icke blott skyldighet utan rättighet att sköta om barnens undervisning. Denna skyldighet åligger dem enligt naturens ordning; genom att bortgifva denna rättighet komma »de sköna band att slappas, som tillknyta naturens första länkar». Föräldrakärlek och barnaförtroende åstadkomma vackrare resultat än den mest förträffliga skolundervisning.

A andra sidan medgaf man gerna möderneundervisningens stora fördelar, men erfarenheten har allt tydligare visat dennas otillräcklighet. Dels voro mödrarna försumliga i dessa stycken, dels ock okunniga och följaktligen oförmögna all meddela barnen en kunskap, som de sjelfva icke egde, dels upp-togos de al II för ofta af andra omsorger. Härtill kom, att man icke längre ville nöja sig med en torftig kristendomsundervisning. Äfven andra kunskaper beholdes, såsom »all skrifva, räkna, vara någorlunda bekant med fäderneslan-dels och brödrafolkets alster, historia och samhällsförfattning», och detta kunde icke hemmet meddela. AlVen om underhållet af skolorna voro meningarna delade; somliga ville, alt underhållet skulle hvila uteslutande på föräldrarne; andra ville åtminstone delvis lägga det på kommunen eller på staten.