Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897. Officiel berättelse

Efter en grundlig behandling af frågan enades sammansatta stats- och allmänna besvärs- ocli ekonomiutskottet vid 1834—35 årens riksdag om det förslag, att riksens ständer måtte aflåta en skrifvelse till regeringen, i hvilken de förklarade sig öfvertygade om nyttan och behofvet af folkskolor allestädes och yrkade, alt besörjandet däraf måtte blifva en kommunalangelägenhet, icke en statssak, men att kommunerna icke måtte tvingas genom allmän lag. Biskopar och landshöfdingar borde anbefallas att vaka öfver denna angelägenhet och uppmana församlingarna till inrättande af folkskolor. Riksens ständer beslöto ock slutligen en skrifvelse hufvudsakligen i detta syfte.

Behofvet af folkskolor var således erkändt af landets representation och framförd! till regeringen. Den meningen syntes nu ock vara stadgad, att dessa skolor borde vara kommunernas ensak, samt att kristendomskunskapen skulle vara kärnan af den undervisning, som i dem skulle meddelas.

I Mars månad år 1838 afgick den strängt konservative riddarhusleda-moten och energiske motståndaren mot hvarje förändring i mera liberal rigt-ning August v. Hartmansdorff från statssekreterarebefattningen för ecklesiastikärendena och efterträddes af domprosten i Vexiö C. L. Heurlin, hvilken under kronprinsen Oscars regentskap fick i uppdrag att, efter inhemtande af konsistoriernas yttranden och efter att ha meddelat sig med de samtidigt arbetande fattigvårds- och kyrkolagskomitéerna, utarbeta en proposition i folkskolefrågan till 1840 års riksdag. Denna afgafs strax vid riksdagens början och yttrades däri bland annat: »Då samhällets högre ändamål icke kunna vinnas, om dess medlemmar lemnas åt råhet och okunnighet, så har staten dels skyldighet att öfvervaka och befordra folkbildningen, dels rättighet att af hvarje samhällsmedlem fordra det kunskapsminimum, hvarförutan han icke förmår inse sin bestämmelse eller rätt uppfatta sina pligter.» Här toreskrifves således skolpligt. Skolor böra inrättas i alla församlingar, och staten bör fordra inställelse i skolan af alla de barn, hvilkas föräldrar sjelfva icke kunna eller icke vilja gifva dem nödig undervisning. Men i samma ögonblick, staten framställer detta som en fordran, erkänner hon ock sin skyldighet att understödja de församlingar, som behörigen styrka sin fattigdom, och detta såväl af billighets-som klokhetsskäl. Fattigvården bör understödja fattiga barn med kläder, mat och, om så blir nödigt, med nattläger vid skolan. Tredskande föräldrar böra först erhålla varning af presterskapet och sedan inför kyrkorådet. Hjelper ej detta, skola barnen kunna skiljas från föräldrarne och öfverlemnas till vård åt andra, samt deras underhåll jemte skolgälden utmätas i laga ordning hos målsmännen och deras namn offentligen uppläsas från predikstolen.

Angående undervisningsämnena säges i den Ivongl. propositionen, att folkundervisningen bör hufvudsakligen hvila på religiös grund, men andra