Ett stormigt lif : verklighetsskildringar ur stockholmslifvet

— 132 —

vara flickan för ett bättre lif än hennes eget, vaknade mec£ ens till lif, och hon slog skyddande sina armar om Yvonne* som med värme tryckte sig intill modren.

Så trefligt vi ha det i dag!

— Jag är så rädd för den människan, mamma! Låt honom gå! bad hon.

— Du får ej stöta dig med honom, Yvonne, sade Mirtzaoch stängde till den yttre dörren efter honom, sedan hoik med en vältalig blick bedt honom gå.