Sida 260
Adertonde kapitlet. Eremiten
— 26 o —
älsklingsnöje, som är att rädda dem som lida. De hjert— lösa
djur, som origtigt nog kallas menniskor, gå omkring* och skjuta. Jag hör allt som oftats deras skott eka i mittt berg. Omedelbart därefter smyger gubben Hjort ut, serr ni, och så finner han ena gången några foglar, som nedfallit ur sitt bo, och skrikande ropa på barmhertighet. Em
Osjäliga säger ni! — htscn gånger högre värde sätter jag på djnr, än på menniskor.
annan gång finner han ett par vargungar, som mistat sin mamma, förstår ni. Han betraktade nästan med ömhet sina
skyddslingar.
I ett hörn såg hon några pinnar som vittnade om att detta var spiseln. Nära dörröppningen var det af en stor slät sten bildadt som ett bord och däröfver var utbredd.
Källa: Alvin · ·
