Sida 259
Adertonde kapitlet. Eremiten
— 259 —
— Icke så värst — ni ser det där berget; vid foten *3äraf är mitt slott beläget.
— Finnes här inga andra boningar i närheten?
— Joo — vargarne ha sina hålor, och röfrarne sina kulor. De äro alla mina vänner. Yvonne följde som i en dröm gubbens steg. På dem kan man tro bättre, än på människor . . . De nalkades nu gubbens hem.
Förmodligen hade det i gamla tiden här varit sjö, ty liksom genom vågornas ständiga rörelser hade det bildats som en grottlik urformning i sjelfva berget. En remna däri var betäckt med en af näfver och videkvistar sorgfälligt hopsatt dörr. När Yvonne tvekande och full af bäfvan stannade där utanför, vände den gamle sig emot henne med bister uppsyn.
— Ni ser hår min fristad; jag har för en gång frångått mitt bättre vetande och mitt en gång fattade beslut, att ej sätta mig i förbindelse med den usla hårda verlden. Ingen har lyckats i sina bemödanden att upptäcka min håla. Innan ni träder inom dess för mig heliga område, så måste ni svära vid den Gud, som ni säger er tillbedja, att ej förråda mig. — Bryter ni emot denna ed, så må denne Gud och mitt straff träffa er.
Yvonne bleknade ovilkorligen och kände sig djupt beklämd vid hans ord.
— Jag lofvar, sade hon högtidligt, som om detta löfte i hennes tanke var lika bindande som en ed. Hon visste ej sjelf, hvilket hon i denna stund mest fruktade, den gamle mannen, eller det sakta buller som allt starkare och starkare ekade i bergen, och förkunnade att ett oväder snart var i annalkande.
När hon på en vink af gubben trädde in, möttes hon af en underbar syn.
På en hud, som säkerligen tjenade som bädd, lågo ett par de sötaste små vargungar helt lugnt och sofvo.
Ett underligt pipande läte kom Yvonne att frågande titta
sig omkring i halfskymningen som rådde därinne. «Gubben småskrattade åt hennes intressernade utseende och tog ned några små af kvistar hopflätade korgar, hvarifrån några pipande småfoglar hungrigt sträckte ut sina näbbar.
— Här ser ni mina vänner — och gubben Hjorts
Källa: Alvin · ·
