Sida 212
— 2 12
ej finner dem vara nog — nu afbröt sig Mirtza med ett; hysteriskt skratt — och slog ut med armarna i luften som en vansinnig — därefter föll hon ned i en stol under högljudd klagan — Leo Leo! hvar är du! olycklig den, som ställer sig mellan mig och dig!
Yvonne och Leo hade ej förlorat ett ord af hvadsom sades — och Yvonne skälfde som af inre frossa, ur stånd
Kära mamma så Linda bär sig åt.
att lugna sig, trots Leos förtviflade, bönfallande blickar — han var förkrossad — och vågade slutligen ej möta hennes förebrående blick. — Det var som om hennes inre stelnat under modrens fasansfulla ord. — När Malin med upprördt utseende åter trädde in, sedan hon lyckligtvis genom Bengts ankomst blifvit befriad från Mirtza, var det med bleka kinder och sorg i blicken.
Allt hvad dessa menniskor velat dölja för hvarandra
Källa: Alvin · ·
