Sida 172
— 172 —
svar, som alltid när han hörde hennes röst — menenblickr på Yvonne kom honom att hejda sig — hon hade gripit sig an med sin handduk med en ifver, som gjorde all heder åt hennes flit.
— Jag skulle just begifvafmig af — han såg på sitt ur — tåget lär nog ej vänta på mig, tänker jag.
Jaså, det står så till med ditt hjerta.
— Hvem är det som åker der nere i allén, frågade-Yvonne och såg med glad öfverraskning, att ett åkdon» nalkades. Det var ett angenämt atbrott i landets stillhet
— En herre, sade Leo, när vagnen kom närmare. — Ah, — det är unge Linström!
Leo steg hastigt upp och gick den ankommande tillmötes.
Källa: Alvin · ·
