Sida 268
— 268 —
Slutligen anförtrodde han mig, att hon gifvit lifvet åt en? son... min son.
Detta var det förfärligaste i min olycka! Hon älskade mig ännu — behöfde måhända mitt skydd och nu var jag bunden vid en annan! — Jag kände mig så hopplöst förtviflad, att jag först var oförmögen att tänka — men hvad> som
öfvervägde min förtviflan, var dock mitt okufliga hat
Får jag komma tillbaka?
mot min plågoande, som nu tillika med alla sina öfriga nedriga handlingar lade den, att vara min hustrus älskare.
Min första rediga tanke var att döda både honoro och henne.
Han satt där midt emot mig, och betraktade mig med sina gröngula ögon. Ah barn, ni skulle sett den blicken t
Källa: Alvin · ·
