Sida 371
Tjugofemte kapitlet. Nya invecklingar
— 371 —
— Huru vill du att jag skall tyda dina tårar ? Svara i alla
helgons namn! nästan vrålade Mirtza.
— Nog, mamma! Skona mig! jag har ju en gång sagt dig att jag är oskyldig till hvad du tillvitar mig!
— I alla fall tror jag dig ej — och du kan behöfva tuktas.
Nu kan du gå in i ditt rum. Der kan du stanna tills jag åter kallar dig!
— Mamma! sade Yvonne med bedjande stämma och hopknäppta händer, under det att hon sakta närmade sig. Mamma! är du ej längre min mor?
— Se så! inga kommedier om jag får be! Har du kanske under denna tid visat dig som en kärleksfull dotter ? Ah nej jag börjar känna dig och den uppfostran man gifvit dig i den der utmärkta pensionen. Du kan lemna mig.
Med dröjande steg och sänkt panna lemnade Yvonne arummet, utan att säga ett enda ord.
TJUGOFEMTE KAPITLET.
^tya invecklingar.
Sonja Fägerffost hade på sista tiden visat sig grubblande och dyster.
Fru Malin hade gjort allt hvad som stod i hennes makt för att söka förhindra det kärleksfrö att uppspira, •som hon visste redan var nedlagdt i Sonjas mottagliga sinne.
Bengt fortfor med sina besök, och indrog Sonja allt mera i sina välgörenhetsföretag. Han anade ej, för hvilken fara han utsatte den unga flickans hjerta, utan bemötte henne med allt större förtrolighet och hjertlighet.
Malin kunde ej förhindra det — då hon ej kunde ^uppgifva några direkta skäl för ett vägrande, men hennes dnre oro lemnade henne ej ett ögonblick.
På samma gång började hon hysa de dåraktigaste
Källa: Alvin · ·
