Sida 143
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
redan vore afhemtadt, och när han erhöll ett jakande svar, stoppade han med synbar ångest receptet hos sig, tog sin hatt och skyndade ut på gatan. Han begaf sig till ett hus något längre upp på Kungsholmen, ty han hade af namnet på receptet sett, hvem som reqvirerat det. I detta hus sprang han upp och hastade in i en större sal.
»Hvar är den flaskan som nyligen hemtades från apoteket?» frågade han häftigt en äldre fru derinne.
»Hvar den är?» upprepade hon förvånad; »inne hos min dotter naturligtvis.»
»Det är då hon som är sjuk. Jag måste genast ha flaskan tillbakal» ropade Granholm. »För all del, för mig genast in! Måtte jag blott icke komma för sentl» mumlade han mellan tänderna.
Frun, i högsta grad orolig utan att veta hvarför, skyndade före honom, och snart befunno sig begge i ett mindre och svagt upplyst rum med en säng, ofvanom hvars gröna sidentäcke ett ungt, men feberblossande flickansigte visade sig. Vid sängen stod ett bord med medikamentsflaskor och vid bordet ett annat fruntimmer, som just höll på att sprätta upp tråden kring det fina marmorerade papper, som öfver-täckte korken på en flaska, dertill försedd med vidhängande pappersremsa och en graverad hjort och hvarpå stod skrifvet: »En matsked hvarannan timme.»
Med en suck af det slag som lättar bröstet ryckte Granholm åt sig denna flaska och syntes från den stunden lugnare.
»Men hvad vill det här säga, bästa herr Granholm?» frågade frun, som med fortfarande oro flyttade sina blickar mellan medikamentsflaskan och sjuksängen.
»Ack, förlåt, fru kammarrådinna 1» svarade han; »det var eit litet misstag på apoteket, inte det ringaste farligt, men ...»
I detsamma inträdde i sjukrummet en annan ung herre. Det var husläkaren, hvilken syntes något öfverraskad af att derinne finna provisorn på apoteket »Hjorten».
»Hvad står nu på?» frågade doktorn.
»Jo, herr doktor, genom ett misstag kom denna flaska att hemtas i stället för en annan,» svarade Granholm med en betydelsefull blick på doktorn.
»Jaså, det vanliga slarfvet,» yttrade läkaren med stränghet; »men jag tillsade ju, min nådigaste fru kammarrådinna, att man skulle skicka till Lejonet vid Regeringsgatan.»
Källa: Project Runeberg ·
