Sida 156
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
Fästningen omslöts ånyo af samma belägringsarmé; men jag tyckte, att jag från krönet af fästet upptäckte något blåhvitt, som fläktade likt en parlamentärflagga, men alltid åt den sida der min vän N** för tillfället befann sig. Det var den elaka flickans granna ögon. Om N** den aftonen förstod detta tecken och att det endast var åt honom som fästningen ville gifva sig, det vet jag ej bestämdt; men två veckor derefter voro de förlofvade. Dock tviflar jag på, att det var han som friade, ty Potentia hette icke Potentia för ro skull.
De blefvo ett det lyckligaste par, och jag var gerna sedd i deras trefliga hem. Hon förlät mig, att jag kallat henne vidunder, men aldrig kunde jag få ur henne, att jag gycklat med hennes föräldrar. Hvad jag emellertid lärde af detta var att aldrig misströsta eller brådska med mitt omdöme, när jag ser den outvecklade formen af en fjorton-årig flicka. Ty hvem vet, hvad en dag kan blifva af det barnet, och framför allt har jag aktat mig för att sjunga: »Upp psaltare och harpa» utanför det hus, der det bor en viktualiehandlande med fru. Så blir man vis af skadan.
Källa: Project Runeberg ·
