Sida 202
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
sett henne ute på gatorna, och ingen mottogs af familjen, utom på bestämda timmar mannens disciplar.
Efter tio års vistande i Upsala föddes en dotter, men hennes födelse kostade modern lifvet. Mathilde, så hette dottern, växte upp »skönare än den skönaste ros», såsom den gamle studenten uttryckte sig, och hon hade ingen annan lärare än sin fader, hvilken också länge var hennes enda sällskap. Beskrifningen öfver henne, sådan den gamle studenten gifvit mig den, var verkligen så målande, att när jag i sessionssalen inom Palais de justice såg den unga sköna damen, föreföll det mig, som borde mademoiselle Mathilde de Betune både till gestalt och ansigte liknat henne. Det kan, som man vet, i oändlighet gå samma hufvuddrag eller tycke genom samma familj.
En sådan skönhet kunde omöjligen bli obemärkt i Upsala. Den unga Mathilde bjöds öfverallt i societeten, men hindrades ständigt af sin fader att antaga bjudningarna. Men han kunde icke hindra, att serenader bittida och sent gåfvos af studenterna utanför dotterns fönster. Fadern beklagade sig öfver, att han icke fick nattro. Äfven dottern stördes i sin sömn, men beklagade sig icke. Hennes ögon strålade till och med klarare efter sådana nätter, dessa underbara mörka ögon, som den gamle studenten icke kunde tala om utan att bli vältalig, ehuru han eljest var fåordig och dertill torr som ett utslitet pergament.
En dag yppade Mathilde för sin far, att hon förälskat sig i första tenoren i en af serenadqvartetterna, en student af Södermanlands nation med namnet Holmin, hvilken bodde i samma hus som monsieur de Betune, en ung hygglig man som studerade till prest. Prestkandidater ha alltid brådtom att förlofva sig. Brödkakan är nära och säker, men väl liten, och monsieur de Betune tyckte, att den var alldeles för liten, och om den äfven varit så stor och välsignelserik som ett af de fem bjuggbröd, hvarom skriften talar, så skulle han ändock ha satt sig emot detta parti af skäl, dem man först någon tid efteråt fick lära känna. Ännu visste ingen, att det fanns en hertiginna i Upsala, och hertiginnan visste det icke ens sjelf. Monsieur de Betune hade hållit sin dotter i fullkomlig okunnighet om sin börd.
»Har han formligen begärt er hand, mademoiselle?» frågade monsieur de Betune.
»Ja, min far,» svarade mademoiselle.
Källa: Project Runeberg ·
