Sida 214
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
gång och bad, att jag skulle presentera honom i några gästfria hus, helst hos bagare- och bryggarefamiljer, emedan han hört, att deras hus vore de bästa mathusen.
»Är det sannt, att de alltid ha stekt fläsk och potatis till frukost?» frågade han mig också ganska öppet.
Jag aktade mig för att presentera en så föga älskvärd person och som dertill hotade med visiter på blanka förmiddagen, och jag är nästan säker på, att icke heller någon annan presenterade honom. Men hade han i Stockholm inga bekantskaper med de lefvande, så tycktes han deremot vara som barn i huset hos de döda. Jag sammanträffade ofta med honom på begrafningar, ehuru jag bestämdt visste, att han icke stått i något förhållande till den aflidne. Vid sådana tillfällen inkom han, såsom andra, i hvit halsduk och temligen snygga svarta kläder. Liksom alla andra, antog han en sorgsen min, bar till och med hufvudet på sned, for att se riktigt deltagande ut. Men det första serveringen började och vaktmästarne inträdde med brickorna, då rätade han på hufvudet och kastade sig glupskt öfver trakteringen.
»Rhenskt eller mosel?» bjödo vaktmästarne.
Snålandus hann med både rhenskt och mosel, innan vaktmästaren hann aflägsna sig med brickan.
Det randades väl knappast någon dag, då han icke begrafningsklädd snodde kring gatorna för att se efter, hvar det fanns någon granrisad portgång. Utan att ens veta hvem som var död, rusade han upp och blandade sig bland gästerna. Någon gång föll det honom in att språka med begrafningsgästerna, under det han drack sin buljong.
»Herre Gud, så går det med oss!» suckade han; »ena dagen frisk och sund som en nötkärna och den andra med näsan i vädret.»
»Hä? Var kommissarien frisk och sund!» yttrade den tilltalade; »det är väl minst sju år han legat till sängs.»
Vid ett annat begrafningstillfälle yttrade han till en annan begrafningsgäst, under det han tog en grabbnäfve konfekt från brickan:
»Herre Gud, så går det med oss! Hade han svåra plågor?»
»Han! Hvilken han? Herrn menar väl hon?»
»Javisst, javisst. . . Jag mente att han, hennes man måtte plågas mycket af sorg?»
»Hennes man? Hon var ju enka, det måtte väl herrn veta.»
Källa: Project Runeberg ·
