Sida 221
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
stämma majoren till domstol, och ryttmästaren uppdrogs att uppsätta stämningen.
I denna förekom bland annat följande: »Det hade varit mig lätt att ur min verkstad utkalla minst ett dussin cy-kloper, de der kunnat mala herr majoren och riddaren till den finaste stybb.»
»Förbannadt bra hvad stybben anbelangarl» afbröt smedsmästaren, som uppmärksamt afhört uppläsningen; »men hvad är cykloper för slag?»
»Jo,» förklarade ryttmästaren, »de voro gesäller hos guden Vulkanus, som var den förste smedsmästare i verlden.»
»Har det funnits en gud blani smederna!» ropade mästaren storögd; »då var han väl minst ålderman. Jag tycker just hvad vår ålderman Ekberg skulle sätta näsan i vädret, om han visste det. Nå, och de der cykloperna?»
»De voro också ett slags gudomligheter, fast de bara hade ett öga, liksom jag. Men det satt dock midt i pannan, hvilket onekligen är mera symmetriskt.»
»Också de gudomligheter!» utropade mästaren; »men, för tusan, herre, tala inte om det för dem, för då bär det rakt åt fanders; då kan jag inte reda mig det ringaste med de ulfvarna.»
Huruvida Vulkanus och hans cykloper gjorde samma effekt inför dåvarande kämnersrätten, känner jag deremot icke.
En vinterafton hemkom till oss ryttmästaren med ärret. Han såg då mycket frusen och lidande ut. Min mor lät duka upp qvällsvard för honom, och han smakade på maten, men förmådde ingenting förtära. Jag minnes ej nu, huru samtalet föll sig, men den stackars mannen kom då ändt-ligen att något lyfta på den slöja, som dolde hans förflutna lif. Under stunder af vemod, i synnerhet vid tanken på ett snart förestående slut, talar man gerna om det förflutna. Det är som erfore man då ett oemotståndligt behof att meddela något som kunde dröja qvar, när man sjelf icke mera finnes.
De senaste åren af sin tjenstgöring och under den långa tiden mellan mötena hade ryttmästaren vistats i ett förnämt och rikt hus på landet. Det var den tiden mycket vanligt och torde väl äfven till någon del vara det ännu i dag, att ogifta officerare af indelta armén under de långa ferierna uppehöllo sig hos förmögnare familjer på landsbygden. De utgjorde hos dessa ett angenämt och behöfligt sällskap,
Källa: Project Runeberg ·
