Tillbaka Read Runeberg

Berättelser 4. Bilder ur verkligheten. Del 4. Strödda anteckningar

Originalsida 222
Originalsida 222
Originalsida 222
Originalsida 223
222–223

Sida 222

Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826

följde männen på jagt och språkade med fruntimmerna framför vinterbrasan. Endast detta kan också förklara, huru det varit möjligt för unga obemedlade militärer att på sina små löner, i synnerhet den tiden, kunna lefva.

En dag blef ryttmästaren — han hade nyss blifvit befordrad dertill — uppkallad till sin värd, en baron F***.

»Min bäste ryttmästarel» började baronen med rynkad panna; »jag har stora skäl till missnöje med er. Hvad är det för dumheter ni pratat i öronen på Ida?»

Ida var baronens enda dotter, adertonårig, vacker och rik, följaktligen med dia fullkomligheter, så när som på en omständighet, den vi snart få lära känna.

»Dumheter!» upprepade ryttmästaren; »det är alltför möjligt, att jag sagt många sådana i mina dar, ty jag har inte det ringaste anspråk på att gälla för qvick. Men hvad menar herr baron?»

»Ni har förvridit hjernan på flickan,» yttrade baronen; »nekar ni, att ni gjort henne er kur, som det kallas?»

»Det nekar jag bestämdt till,» svarade ryttmästaren; »jag känner alltför väl min ställning i detta hus, der jag blifvit bemött med ynnest och välvilja, och jag känner lika väl mina egna omständigheter för att våga nära förhoppningar, som jag nog vet aldrig kunna uppfyllas.»

»Ni har då aldrig sagt henne ett ord i en sådan afsigt?» frågade baronen ännu mulnare.

»Aldrig, så sannt jag är en hederlig man! Min heder är min enda egendom och jag tillåter ingen, eho det vara må, att sätta den i fråga!»

»Sakta i backarna, min bäste ryttmästare! Ni vore minsann färdig att, medan ni är i farten, bedyra att ni hatar, att ni afskyr min dotter.»

»Jag värderar fröken Ida, jag håller af henne,» bedyrade i stället ryttmästaren, »och 0111 detta är ett brott, så har jag många medbrottslingar. Men om jag afskyr något, så är det om också blotta skuggan af en misstanke, som jag är fullkomligen oskyldig till. Efter hvad nu passerat, kan herr baron icke undra på, om jag anser detta samtal för det sista oss emellan. Jag blir dock för evigt gäldenär till detta hus, och för att betala min skuld offrade jag gerna lifvet. Men den som inte tror mig på mitt hedersord, den kan jag inte lefva hos. Farväl!»

Källa: Project Runeberg ·