Sida 226
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
ställe, för att icke strandsätta den friherrliga familjen. Wikblad, som för tillfället varit ledig och var mycket road af att se sig om på olika orter af landet, hade genast varit färdig dertill. Derefter började han att med en viss sakkännedom tala om jordbruk i allmänhet och baronens i synnerhet, hvilket senare han mycket lofordade.
»Men det var väl mörkt, när herr magistern genomfor egorna,» anmärkte ryttmästaren; »så det torde väl vara svårt nog att ännu kunna bedöma dem.»
»Ganska riktigt,» medgaf magistern, »och om jag skall säga sanningen, så är det mer efter hörsägen än efter eget omdöme jag talar. Men att dikena äro förträffliga eller mer än vanligt djupa och breda, derom hade jag tillfälle att sjelf öfvertyga mig, då jag genom skjutspojkens blunder råkade köra ner i ett af dem och nära nog brutit halsen af mig. Lyckligtvis slapp jag med en lindrig vrickning i högra armen.»
Derefter förde han talet på gårdens corps de logis, hvilket, efter hvad han påstod, mer liknade ett slott än en vanlig herrgårdsbyggnad.
»En sådan salong som denna har jag aldrig sett,» förklarade han, »och förmodar jag, att de öfriga rummen i våningen äro derefter.»
En värdinna hör knappast någonting så gerna som sina rum berömmas. Också fattade genast friherrinnan en arm-stake, tillbjudande sig sjelf att visa den nykomne våningen, ett tillbud, som magistern med mycken tacksamhet emottog. Så gick man och besåg våningen. Baronen och hans son följde med. Magistern var outtröttlig i loford öfver allt hvad han såg. Vid ett och annat fönster stannade han och begärde en beskrifning öfver utsigten, ty han var en stor beundrare af vackra utsigter, påstod han. Han dröjde längst i sängkammaren, hvars specialiteter mest tycktes anslå honom. Efter återkomsten till salongen tillkännagaf be-tjenten, att bordet var dukadt. Men magistern bad att få gå upp på sina rum, ty dels spisade han aldrig om aftnarna, dels var han trött af resan och behöfde dessutom se till sin arm, som börjat verka. Han anhöll endast om litet ättika och bränvin att badda på med, hvarefter han aflägs-nade sig.
Under supén var naturligtvis den nye informatorn samtalsämnet. Han misshagade hvarken friherren eller fri-
Källa: Project Runeberg ·
