Sida 244
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
»Ha!» framstönade generalen, kastande sig tillbaka i stolen, under det en djup rodnad började gå upp öfver hans ansigte.
Men ju högre blodet steg generalen uppåt hufvudet och ju tätare det lade sig öfver de ädla anletsdragen, desto tydligare framstod för vår uppmärksamme studiosus den mest& påfallande likhet mellan den äldres ansigte vid bordet och den yngres, som nyss gått ut, eller herrns i pigeschen.
»Det var då sjelfva helvetet i denna fördömda plånbok, och det är åtminstone oförfalskadt!» mumlade generalen mellan tänderna. »Var god, min herre, och gå ut i yttre rummet och vänta der!» återtog han efter en paus, något lugnare till rösten, men numera gulblek i ansigtet som ett vax.
Vår studiosus gick och väntade i det yttre rummet. Han hörde ljud af ringklockor och såg adjutanter löpa fram och tillbaka. Slutligen . . . Men ett par ord äro måhända tillfyllest för hvad som följde derpå. Innan natten kom, hade artisten Darell, efterspanad och häktad, bekänt sitt brott. Men innan domen föll, lyckades han rymma ur fängelset. Man gissade, att den inflytelserike man, som dragit försorg om Darells uppfostran ända från barndomen, äfven ombestyrt hans flykt. Han kom öfver till England, men undgick ej förfalskarens vanliga öde, efter hvad förspordt är.
Hvad deremot vår studiosus beträffar, så lyfte han dagen derpå den utfåsta belöningen eller 500 rdr b:ko, for dermed till Upsala, tog efter någon tid en hedrande examen och slutade som en aktad civil embetsman.
»Man bör aldrig förtvifla äfven i den mest förtviflade belägenhet,» hörde jag honom en gång yttra. »Visserligen tappas det icke alltid plånböcker, vare sig med falska eller riktiga sedlar; men troligen är det alltid något som i det längsta håller oss tillbaka från förderfvet, som lurar under oss° Ingen stupande klippvägg är så hård, att icke på dess kant något grässtrå, kanske en blomma slagit rot, kallande oss till lifvet igen och, hvem vet, måhända äfven till lyckan!»
Källa: Project Runeberg ·
