Sida 245
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
Salig excellensens stångpiska.
ågon gång möter jag här i Stockholm en gammal bekant, gubbe blott till åren, glad och skämtsam. Han har varit guldsmed och juvelerare, men för flere år år sedan nedlagt rörelsen. Han påstår, att guldsmeder och juvelerare i hans ungdom hade lättare att förtjena pengar än nu. Då voro menniskorna icke så fullflugna, menar han. Då såg man mer efter sjelfva arbetets beskaffenhet än efter kontrollstämpeln. Icke heller var man så »noggrann» vid bedömandet af stenar och perlor. En vacker glasbit med litet konsjonell bakom kunde göra samma glädje som rubinen, och »nära nog omöjligt vore väl, att sådant nu kunde inträffa, som vid ett visst tillfälle hände mig, när jag hade verkstad och bod», tillägger han med det mest skälmska leende. Se här hvad som hände.
Under det vår guldsmed eller juvelerare var i »viften», hände det att en af rikats herrar afgick med döden. Excellensens lik visades för allmänheten, iklädt serafimerdrägten och med en lätt färgton af karmosin på de förbleknade kinderna, såsom bruket den tiden var på förnämare lik. Något af den förgyllning, som utmärkt lifvet, skulle äfven bestås döden. Men jemte all denna grannlåt förde excellensen med sig i kistan en annan vida naturligare och i mångas ögon mycket vackrare, nämligen sitt silfverhvita hår i en stångpiska, sådan den bars i Gustaf III:s tidehvarf, bland hvars utmärktheter den aflidne också varit. Men på begrafningsdagen och innan kistlocket påskrufvades afklipptes denna stångpiska, för att till suvenirer fördelas mellan den afsomnades fränder och arftagare.
Dagen efter begrafningen infinner sig en af dessa hos vår juvelerare och beställer icke mindre än fjorton ringar,
Källa: Project Runeberg ·
