Sida 246
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
lemnande honom med detsamma excellensens stångpiska, för att användas till ifrågavarande familjklenoder. Vår juvelerare inläser stångpiskan i en bordslåda bland andra dyrbarheter och sätter derefter den stora beställningen i verket. Snart äro de fjorton ringarna färdiga, tnnga af massivt guld. Det återstår blott det silfverhvita håret, som i dem skulle infattas. Juveleraren öppnar bordslådan. Men döm om hans förskräckelse, när han icke mer finner den dyrbara stångpiskan! Hustru, barn och tjenstfolk tillkallas, och den strängaste räfst anställes.
Andtligen erkänner guldsmedens sexårige son, att han en dag tagit fram stångpiskan ur lådan och lekt med den, att han vid det tillfället haft husets katt till lekkamrat, att begge hållit i hvar sin ända af salig excellensens stångpiska och slitits om den, till dess katten, slutligen segrande, sprungit bort med stångpiskan och gömt den, himlen vete hvar. Detta var allt hvad man fick i dagen. Straffet följde ögonblickligen på bekännelsen. Katten fick en spark och sonen en risbastu, så att nog blef allan rättfärdighet i den vägen fylld; men den välsignade stångpiskan kom det oaktadt icke till rätta.
Vår juvelerare fann sin belägenhet ytterst obehaglig. Hans goda namn och rykte, hela hans timliga välfärd hängde på detta hår. I andanom såg han sig förlora den ena kunden efter den andra, såg sig nära nog bragt till ruin; ty hvad skulle verlden säga om en juvelerare, som icke bättre vårdade sig om anförtrodda dyrbarheter, än att barn och kattor fingé obehindradt leka med det enda, som återstode af en bland jordens store och hvilket dessutom var bestämdt att soip en relik förvaras led från led inom en lysande högadlig ätt!
Ett djerft beslut måste fattas, och rådlös var vår juvelerare ej. Allt vore räddadt, kunde han endast finna ett hår likt salig excellensens, det månde växa äfven på en tiggares hufvud. Han rusar ut i staden, synar noga hvarje hufvud han möter, men förgäfves. Han besöker alla hufvudstadens fattighus, ty det kan icke slå felt, att han åtminstone i något af dessa, den fattiga ålderdomens frihem, skall finna den enda skatt den fattige har gemensam med den rike, nämligen silfverhåren. Han finner hufvuden mer eller mindre grå, men intet så silfverhvitt som salig excellensens. Han börjar eftertänka, om det icke erfordras någonting mer tryckande
Källa: Project Runeberg ·
