Sida 277
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
vanliga utroparne af småsaker. Detta är, som bekant, ett betydelsefullt tecken.
Just då jag beträdde min gata, eller Rue Croix des petits Champs, mötte jag en trupp lancièrer i sina hvita kappor. Efter dem följde sju stora täckvagnar, ytterligare eskorterade af en trupp samma kavalleri. Jag följde detta tåg med ögonen och såg det hålla utanför franska bankens hus, som är beläget vid samma gata.
»Hvad betyder det der?» frågade jag en tapetserare, som bodde i samma hus som jag.
»Hvad det betyder?» upprepade han; »det betyder, tout simplement, att republikens president ingår som medintressent i banken. Hvad han satt in det vet jag ej, men att han tar sin utdelning, det är säkert. Kort och godt, han plundrar den. Från i dag har hvarje soldat ett femfrancsstycke om dagen utom fri déjeuner. Presidenten är gästfri, det synes nog på lancièrerna.»
Jag upptäckte nu, att de icke voro särdeles sadelfasta. Deras ansigten blossade, och de vickade åt begge sidor på hästryggen.
»Så usurperar man ett välde,» anmärkte tapetseraren.
»Och hur tror ni att detta skall slutas?» frågade jag, och hvem frågade icke så den tiden!
»Det beror på hvem som blir frikostigare: folket på blod eller usurpatorn på bränvin,» svarade tapetseraren och gick.
*
Klockan åtta på aftonen klädde jag mig för att begifva mig till grefve Löwenhjelms musiksoaré vid Rue d’Anjou. Men innan jag lemnade mitt rum tre trappor upp, undfägnades jag i förskott af ett musiknummer från gatan. Det var la Marseillaise, sjungen af en stark kör. Jag skyndade till fönstret och öppnade det. Det var redan mörkt, men jag tyckte mig se en folkmassa som fylde gatan så långt jag kunde se. Men bäst jag såg och lyssnade — och det är med egna känslor man lyssnar till la Marseillaise — studsade jag för en blixt, och derpå följde en handgevärssalva.
»Sången tystnar. Skaran flyr, Lodet sitter midt i sångarns hjerta.»
Källa: Project Runeberg ·
