Sida 278
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
Det var slut på marseljäsen, och en graftystnad följde på den. Det var sista gången jag hörde den i kör. En timme senare hörde jag Hertha Westerstrand sjunga sina ypperliga spanska nationalvisor under det lifligaste bifall, ty ingen sjunger dem som hon.
Sorg och död vid Rue Croix des petits Champs, glädje och lif vid Rue d’Anjou, och det nästan i samma andetag. Sångens lön var olika. Men så går det till i Paris.
Tredje dagen.
Tredje dagen, som var onsdagen den 3 december eller dagen efter Napoleons statskupp, satt jag frukosttiden ånyo hos madame Davis. Derinne var mer folk än vanligt, alla med hemlighetsfulla ansigten och talande med svag röst. Den vackra »Mon-bijou» syntes blek och tankfull, och hennes blickar riktades som oftast på den tillslutna dörren till ett inre rum. Jag saknade »Le Pays», en tidning som jag vanligtvis läste. Den redigerades af den sedermera så bekante La Guéronniére, men under Lamartines auspicier, liksom »Le Siécle» samma tid under Cavaignacs. Afven pressen sökte lysande skyltar.
Dels för att söka »Le Pays», dels och kanske förnämligast för att tillfredsställa min nyfikenhet med afseende å det der inre rummet, hvars dörr »Mon-bijous» ögon så troget bevakade, passade jag på vid ett tillfälle, då hon vände ryggen till, och gick in i detta rum. Jag fann kring ett bord flere unga män, somliga i blus, andra i vanlig bonjour, men öfverst vid bordet monsieur Felix Damien med hufvudet högre än de andra. Inbegripna i det lifligaste samtal, tystnade de tvärt vid mitt inträde, mätande mig med blickar, hälften oro, hälften hot. Men Damien böjde sig ned till de närmaste och hviskade något till dem. Han hade sett mig några gånger på detta ställe, visste förmodligen, att jag var främling och att jag icke gerna kunde räknas till »les mouchards». Församlingen lugnade sig.
Jag bad om ursäkt och frågade efter »Le Pays», och en af blusarna räckte mig ett af de tidningsblad som lågo på bordet. Bland dessa såg jag äfven en större uppslagen karta öfver Paris.
»Den stackars Lamartine!» yttrade Damien, med anledning af »Le Pays». »Att fyra månader ha regerat
Källa: Project Runeberg ·
