Sida 279
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
Frankrike och det oaktadt icke anses värdig att arresteras och skickas till Ham med de öfrigal Och denne La Guéronniére, som i går med harm förnekade, att hans bror blifvit underprefekt i usurpatorns tjenst, försvarar i dag statskuppen som en nödvändighet 1 Les miserables!»
»Hade Ledru-Rollin 1848, i stället för Lamartine, stått styret närmast,» yttrade en annan, »så hade det icke skett som skedde i går och det icke behöft göras som göres i morgon och ...»
»Parbleu, Camille!» af bröt Damien, dermed tystande den siste talaren.
»Le pauvre Lamartine!» hördes en mildare stämma bakom mig. »Lyckliga Graziella!»
Det var »Mon-bijou» som stod bakom mig. Graziella var ett af Lamartines ungdomsminnen från Italien, af honom sedermera så mästerligen skildradt. Graziella älskade Lamartine, som då var i sin ålders vår. Men Graziella, också i sin ålders vår, dog af kärlek. Man dör af kärlek, men lefver af sorg. »Mon-bijou» hade således skäl att lyckönska Graziella.
Då jag såg att jag besvärade, lemnade jag det der inre rummet med mitt »Le Pays», hvaruti jag fann bekräftad La Guéronniéres raska omvändelse. Han blef, som bekant, kort derefter Napoleons handsekreterare och är nu ledamot af kejserliga senaten. »Mon-bijou» visade sig snart i det yttre rummet med samma bleka grubblande ansigte.
»Ni mår inte väl i dag, mademoiselle,» sade jag till henne.
»Det ser så ut ibland, äfven då man befinner sig som bäst,» svarade hon.
»Det förstår jag ej.»
»Har ni sett den vackra leoparden i Jardin des Plantes?»
»Ja.»
»När han känner sig som lyckligast, sträcker han benen ifrån sig och hänger hufvudet så bedröfvadt.»
»Leoparden är vacker. Men ni vill väl inte likna detta grymma djur?»
»Jag ville vara han, för att med ett enda språng kunna kasta mig öfver republikens fiender,» svarade »Mon-bijou», under det att hennes ansigte flammade till.
»Ni är republikanska,» sade jag, »och jag undrar ej derpå. Ni är ju den lycklige monsieur Damiens älskarinna?»
Källa: Project Runeberg ·
