Berättelser 4. Bilder ur verkligheten. Del 4. Strödda anteckningar

»Hans älskarinna!» upprepade hon med ett visst uttryck af sårad stolthet; »hans älskarinna? Nej. Men jag älskar honom!» tilläde hon med en madonnas klarhet i blick.

Jag förstod tillrättavisningen. Hon var Damiens brud och skulle nästa fredag bli hans hustru. Ordet älskarinna är något misskrediteradt, äfven i Paris.

Jag lemnade nu madame Davis’ restauration och styrde kosan åt boulevarderna, tänkande derunder på »le pauvre Lamartine», såsom »Mon-bijou» uttryckt sig. Jag erinrade mig, att det då var jemt ett år sedan jag för första gången uppvaktade honom, bärande på fickan ett rekommendationsbref af den alltid tjenstvillige grefve Löwenhjelm. Jag är icke bland dem som oförsynt rusa på hvarje utmärkt person, men jag kunde icke motstå min ifver att en gång se den man, som i mina ögon representerade det ädlaste af Frankrike. Vid det tillfället hade jag tagit med mig och presenterat honom ett vackert inbundet exemplar af hans »Les Giron-dins» i svensk öfversättning. Han bad mig då uppläsa ett stycke ur den svenska öfversättningen, för att höra hur det tog sig ut på svenska, som han naturligtvis icke förstod. Jag deklamerade så godt jag kunde ett stycke ur Vergniaud’s tal.

»Ah, vous chantez, monsieur 1» afbröt mig Lamartine, som synbarligen icke tyckte om det svenska tonfallet; »ni sjunger, hela norden sjunger. Norden är skaldernas land, Frankrike talarnes.»

Han hade dock ingen reda på nordens litteratur. Om »monsieur Tegnér» hade han blott hört talas. Svedenborgs arbeten kände han dock, och hvar känner man icke det namnet! Han talade då bland annat om sin håg att en gång besöka norden och om ett eget fartyg som skulle föra honom dit. Lamartine reser som en konung, äfven sedan han blifvit republikan. Det är dessa resor som, i förening med hans stora hjelpsamhet, ruinerat honom och slutligen tvungit honom att mottaga en national-subskription, hvars första namn var Napoleons. Beklagad af republikanerna, hånas han ännu i dag af legitimisterna, hvilka han mer genom födsel än sympatier tillhörde. »Le pompier de son propre incendie» är den benämning det förnäma legitimist-qvarteret St. Germain gaf honom efter 1848 års revolution. Under statskuppen 1851 bodde Lamartine på sitt gamla ställe inom St. Germain vid Rue de 1’Université, men hade, som nämdes, icke ansetts värdig att arresteras.