Sida 285
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
derför, att i den franske arbetarens skaplynne ingår någonting mer än blott och bart tanken på dagligt bröd. Der ingår också, som man vet, känslan för politisk frihet och nationel ära. För dem lider han gerna den djupaste nöd och, om ingenting annat hjelper, lika gerna döden. Den arm, han så väl behöfver för sin och de sinas bergning, offrar han för dessa ändamål, ehuru han nogsamt vet, att äfven i lyckligaste fall segerpalmen icke blir hans. Det gifves naturligtvis också ett arbete, som förtjenar millioner, men det aktar sig. Det konspirerar, men barrikad erar ej.
Det folk, som bor vid ifrågavarande gata, kunde slå den skickligaste ingeniör-officer på fingrarne i fråga om att bygga barrikader. Derhän kommer man genom mångårig praktik. Också fanns den tiden knappast något hus dervid, som icke bar märken efter kulor från kanon och musköt. Jag väntade mig således der mycket af samma kaliber. Jag fann också hopar af arbetare sysselsatta med att läsa tryckta proklamationer, under natten uppklistrade på husknutarna. Mitt öga sökte namnen på dem som undertecknat proklamationerna. Jag kände flere af dessa namn, alla tillhörande den sprängda nationalförsamlingen, såsom Mathieu de la Dröme, Jules Favre m. fl. Men några voro verldsbekanta, t. ex. Victor Hugo och Eugéne Sue. Intelligensen hade rest sig mot våldet, anden mot materien.
Proklamationerna innehöllo helt enkelt en uppmaning till öppen strid mot Napoleon, usurpatorn, »le traitre», såsom det mycket tydligt stod. Han begagnade republiken för att bemantla kejsardömet, hette det, och, som man vet, slog det en dag också ganska riktigt in. Vidare stod det: »Och må denna strid för friheten vara den sista I» hvilket deremot icke slog in.
Folket läste och läste 0111 igen, deremellan rådslående. Ingen, syntes ängslig, men de flesta obeslutsamma. Här och der ropades »Aux barricades!» eller »Aux armes!» Alla s)mtes varma, men ingen eldad. Hvarken polis eller militär syntes till. De kunde dock omöjligen vara långt borta. Men den som ville slagta i stort måste se till, att hjorden först hunnit samlas. Slutligen började några blusmän upp-rifva gatan. Rue Rambuteau ville häfda sin gamla ryktbarhet.
Men mitt egentliga mål denna morgon var Bastiljplatsen. Jag fortsatte derför skyndsamt min väg och befann mig ändt-ligen der. Bastiljplatsen var fyld med folk af olika kön,
Källa: Project Runeberg ·
