Berättelser 4. Bilder ur verkligheten. Del 4. Strödda anteckningar

åldrar och klasser. Jag kom lagom för att få höra en ung välklädd man, som från en upphöjd ställning talade till folket. Jag kände igen ställningen, ett fantastiskt utstyrdt åkdon, ett slags char med en hvit häst före. Den tillhörde vanligtvis en högväxt och skäggig man med purpurmantel öfver skuldran och gyllene kask på hufvudet. Han liknade en romersk triumfator. Men hans affär var blyertspennor, dem han dagligen sålde på denna plats, hållande långa och omvexlande tal om allt det otroliga som kan göras med blott en enda blyertspenna, och hur mycket mer då med ett helt dussin. Derför såg han helst, att man köpte dussintals. Nu för tillfället syntes ej triumfatorn till. Det var också en vådlig dag både för hjeltar och blyertspennor.

Af den unge talarens ord uppsnappade jag ungefär följande:

»Messieurs! Två dynastiska grenar äro redan upptorkade, brutna, omöjliga. Bourbonen föll ohjelpligen 1830 och orleanisten lika ohjelpligen 1848. Det fanns en tredje gren, som minnet af hjelteäran uppburit och vid hvilken illusionerna hängde som en gyllene frukt. Det är den napoleonska, den bonapartistiska. Men från i dag börjar äfven den att göra sig omöjlig. Tålamod blott, och den skall falla, utan att man behöfver röra den ens med eggen af en bordsknif. Stick derför svärdet i skidan, Paris! Tiden med sin lie fäktar i ditt ställe.»

Detta var just icke ett sätt att entusiasmera folk, tyckte jag, och någon entusiasm förmärktes heller icke. Det kan vara en siare den der, tänkte jag också, men det kan lika väl vara en förstucken bonapartist, för att ej säga spion. Jag lemnade Bastiljplatsen och kastade mig in på Boulevard Beaumarchais. Den dagen var ingen folkbrist på boulevarderna. Men de flesta sågo för mycket väntande ut, att kunna räknas till de väntade. Jag hade icke gått många steg, förrän jag mötte en numera afliden, men den tiden mycket känd landsman, f. d. kommendanten på Vaxholms fästning, öfverstlöjtnanten Åkerstein, hvilken redan ett helt år uppehållit sig i Paris.

Han gick med sin vanliga höga originella mössa och sitt harnesk under den röda västen. Hans originalitet inskränkte sig dock icke till klädedrägten, hvartill äfven hörde mörkgrön frack med ståndkrage samt stöflar med fyra tums bredd för tårna. Han sträfvade efter att vara olik alla andra och var