Sida 76
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
Det är väl icke så aptitligt att tala om hår, när man talar om mjölkmat; men Josephines korpsvarta hår hörde bestämdt till undantagen. Det var så tjockt och långt, att minst två tredjedelar deraf måste i flätor släppas ned öfver tyggen, för att på den återstående delen, som rullades kring hjessan, kunna fästa den lilla bindmössan, rosenröd och guld-paljetterad, och den kom ändå alltid något för högt. Den tiden begagnades bindmössor på alla utvärdshus. Det roade ibland Josephine att sammanfläta allt sitt hår öfver hjessan, och då fick hennes hufvud mycken likhet med Riddarholms-kyrkans genombrutna torn, och den lilla gyllene bindmössan, som med sina begge vingar tronade öfverst, hade tycke af en torntupp. Josephine behöfde, sade hon, två hela timmar för att reda ut och fläta sitt hår, och hon klagade öfver detta besvär. Hon klagade också öfver, att hon aldrig kunde få nog små skor och handskar; hon klagade öfver mycket, den vackra Josephine, men det var den rikes klagan.
Sådan var den magnet, hvilken den sommaren drog till Franska värdshuset allt hvad ungherrar hette i hufvudstaden och ganska många gamla med, ofta tokigare än ungt folk. Det sexades både för- och eftermiddag på Franska värdshuset. Josephine kunde icke passa upp på hela verlden; men drottninglik gjorde hon sin rond genom alla rummen, på det att något hvar skulle få se henne, få ett famntag i den gamla värdshusstilen, i fall hon riktigt ville visa sig nådig, och onådig var hon sällan. För öfrigt tror jag, att hon var en ganska klok flicka och temligen rädd om sig. Det gifves förhållanden i lifvet, då det der »temligen» kan vara en ganska stor dygd. Om, såsom man tror, hvarje menniska har en skyddsengel, ehuru osynlig, med sig genom lifvet, så borde en vacker qvinna ha minst två och en vacker värdshusflicka minst tjugu, utan att man ändå vågar påstå, att sviten och bevakningen äro för stora.
Jag och några andra unga extra-män i verken bildade den tiden en sångqvartett, hvilken minst en gång i veckan tillbragte aftonen på Franska värdshuset, och som Josephine var road af musik och sjelf sjöng ganska näpet, så passade hon gerna upp på oss, ehuru det aldrig vankades champagne eller öfverflöd på drickspengar. Också ansåg hon sig bland oss mer som värdinna än som uppasserska, ty när sexan väl var tagen och vår lilla bål framstäld, tog hon sjelf plats vid öfversta ändan af bordet, fick för egen räkning
Källa: Project Runeberg ·
