Sida 102
Enda barnet
102
ENDA ]iATCNET.
ej mera kan slå. Vårt hus, der du satte kronan på den välsignelse, hvarmed du i öfrigt så rikt hugnat oss, var så lyckligt, och likväl hafva vi i lyckans sköte glömt dig, från hvilken all god gåfva kommer... Du har straffat oss, Herre, och vi böja oss med undergifvenhet under din vrede... Men... men det är ej blott i straffets rättvisa du är verldarnas Gud ... Du är mildhetens, försoningens, och ingen ångerns tår flyter förgäfves vid din fotapall. Straffa oss, beröfva oss allt hvad du af verldens timliga goda gifvit; låt din hämnande eld förhärja våra gods och egodelar; men tag icke bort honom ifrån oss, honom, vårt lifs enda glädje, honom, hela föremålet för vår ömhet, våra omsorger, honom, vår stundande ålderdoms stöd. Dock, vi begära ingen ålderdom, sluta våra dagar när dig behagar; men låt honom tillsluta våra ögon, låt det sista, våra ögon förnimma här på jorden, blifva honom! Hvarje slag, om än aldrig så hårdt, vilja vi tåligt bära; men låt mig ännu vagga honom på mina armar, värma honom vid mitt hjerta, leda hans steg genom lifvet och en gång af hans tårar följas, när jag följes till min sista hvilokammare, store, allsmäktige...»
Hennes läppar förmådde ej fortfara, förmådde ej längre tolka det djupt lidande modershjertats kval; tåren i hennes öga stannade; en blekhet, snarlik barnets, betäckte hennes ansigte, och hon hade ej krafter mer att bibehålla den bedjande ställning hon så länge intagit — hon föll af-svimmad ned på den granna mattan, och hennes lika djupt bedröfvade make bar med svigtande steg den sanslösa ur sjukrummet och öfverlemnade henne åt tjenstfolkets omsorger. Sjelf återvände han till barnets bädd, satte sig derinvid, inväntande dess sista suck.
Men moderns bön var hörd: en lycklig kris följde; lifvet återvände på de späda kinderna; tårar, men glädjetårar, föllo uppfriskande på det dyrbara föremålet, nter-igen knäföllo föräldrarna vid sängen, men för att tacka den evige bönhöraren.
Och modern vaggade sitt barn på sina armar, värmde det vid sitt hjerta och ledde dess första steg på lifvets bana. Men var detta barn den sista varelse hon vid sin dödssäng förnam? Fick detta barn tillsluta hennes ögon? Grät detta barn sorgens tårar på hennes graf? Dessa frågor skola af denna berättelses fortsättning besvaras.
Källa: Project Runeberg ·