Sida 120
Enda barnet
120
ENDA ]iATCNET.
som nu måste se er digna af armod och sorg, olyckliga moder I»
Han mätte golfvet med stora steg.
»Lägg dig, Adolf... Du fryser ... Du behöfver värma dig.»
»Jag frysal Nej, moder, nej! Det brinner i mitt bröst en helvetes eld, mäktig att trotsa alla ishafvets stormar!»
»Bort dessa rysliga ord, Adolf! Bort detta olyckliga vapen, som blänker i din hand! Vi ha helgdagsafton... På bordet ligger Guds heliga ord . . . Låt oss söka tröst deruti för våra lidande hjertan.»
Hon fattade hans hand och förde honom till bordet. Med rörd stämma uppläste hon en psalm. Den olycklige sonen afhörde henne med uppmärksamhet. Det vilda i hans ögon mildrades småningom, knifven föll ur hans hand, och snart låg den utmerglade ynglingagestalten upplöst i tårar vid moderns fötter.
»ModerI Moder! Om det finnes en rättfärdighetens domstol... Ja, det måste finnas en . . . Jag känner det med bäfvan. .. Måtte samma blick, som nu beder för mig, i en annan verld icke lägga förebråelsens börda i min redan mot djupet gående vågskål! Jag har förstört din timliga lycka, dina ljufvaste drömmar, och hvarje uppoffring å din sida har vandrat hand i hand med ett brott å min. Som en tiggerska står du vid din förtidiga graf, som jag uppkastat, efter att hafva med tusen dolkar genomborrat ditt hjerta, ditt på kärlek och medlidande så rika hjerta. O, hvarför skulle du hafva en sådan son, hvarför jag en sådan moder I»
»Adolf, Adolf!»
»Rör mig ej med dina händer, ty det förstelnar mitt blod . . . Det är som såge jag den döende dufvan smeka den huggorm, som genomstungit hennes hjerta.»
»Adolf, ännu är det tid att godtgöra mig allt hvad jag lidit; ännu står för dig en annan bana öppen, än brottets.»
»Ja, en annan; men denna är straffets och vedergällningens, både här nere och der uppe.»
»Nej, nej, emellan dessa vägar ligger en annan, som är bättringens, försoningens.»
»För sentl För sent! Och hvem vet om ej nästa ögonblick ... O!»
Källa: Project Runeberg ·