Sida 121
Enda barnet
•ENDA BARNET.
121
Hans hufvud sjönk i moderns knä, hennes armar omfattade honom, och för första gången på många år blandades deras tårar.
Det knackade på dörren.
»Hab utropade han uppspringande; »ja, jag visste det... De spårhundarna ha väderkorn på en fet stek.»
»För Guds skull, tyst,» hviskade modern, kastande sig om hans hals; »om någon fara hotar dig, låt mig gömma dig härinne . . . Ingen skall ana ...»
»Stackars qvinna!» mumlade han med ett halfqväfdt hånskratt; »jo, just här vänta de att finna mig. . . Store Gud, det fattades blott detta!»
Tvänne hårda slag skakade den bräckliga dörren, hvarpå följde ett:
»Läs upp i kungl, poliskammarens namn!»
Den arma modern dignade maktlös ner på sängen, oförmögen att yttra ett ord eller gjuta en tår; men mot sonen, som stod på golfvet, pröfvande den blanka knifeggen mellan sina af raseri skälfvande fingrar, sträcktes ännu de darrande armarna, liksom ville hon i sista stunden erbjuda honom ett värn mot den hotande faran.
»Öppna, eller spränges dörren!» hördes af flere röster.
»Ja, spräng!» skrek rånaren; »men öfver tröskeln möter er döden.»
Det blef tyst der ute.
»Olycklige, låt ej ett mord besudla dina händer!» skälfde en matt röst från sängen; »store, evige förbarmare, låt ej utgjutet menniskoblod komma öfver ett redan under fördömelsen dignande hufvud!» Och med en öfvermensklig ansträngning släpade hon sig ifrån sängen fram till hans knän, dem hon vansinnigt omfattade.
Rånarens hotfulla blick sänktes på den knäfallande och öfverför, med ett uttryck af det djupaste lidande, detta ansigte, ur hvars dödsbleka, förvirrade drag en outsäglig ömhet ännu log mot förbrytaren.
I samma ögonblick sprang dörren upp i spillror med ett klagande ljud — en iskall fläkt trängde in i rummet — ljuslågan flämtade till och slocknade, men vid dess döende sken blixtrade en knif — ett hårdt fall mot golfvet följde deruppå — en qvinnas hjertslitande jemmer-
Källa: Project Runeberg ·