Sida 125
Tornväktaren
TORNVÄKTAREN.
125
späda rosenband, som då sammanknöt deras hjertan, hade med åren tilltagit i styrka, och begge bleknade vid blotta tanken på bandets förgänglighet. Jungfru Eva, dotter till en skoflickare i Katarinatrakten, var en skön flicka; men hennes hjerta var skönare. Derför blef hon sin Anders trogen, derför svarade hon alltid de granna ungherrarna, som sprungo kapp kring knutarna af hennes faders koja:
»Springen, god' herrar I Nöten flitigt ut skosulorna, så får pappa bra med arbete!»
Men när Anders i sin vadmalsrock och sina finnpjexor visade sig i dörren, ilade hon, tvärsöfver skomakarstolen och gubbens finkelkrus, i famnen på sin Anders, och de älskande hvarken hörde eller sågo, hur gubben, ond och småsvärjande, letade upp bitarna af sitt sönderslagna krus; ty nu hade Anders så mycket att säga sin Eva. Anders hade blifvit tornväktare i Katarina; Anders hade dertill många andra små inkomster; Eva var äfven rätt snäll i tvätt och ljusstöpning; Anders och Eva skulle nog blifva ett välbergadt par och lyckligt — lyckligt, det var klart som dagen.
»I morgon taga vi ut lysning, vill du det, Eva?» frågade Anders, i det han kraftfullt skakade hennes hand.
>Ja, det vill jag, Anders,» svarade hon och såg så innerligt godt på honom med sina stora, klara ögon.
Och lysning uttogs och bröllop firades, och de-n gamle skoflickaren tog sig ett ärligt bränvinsrus; men Anders tog sin Eva, och begge öfverlemnade sig åt den tysta, lyckliga kärlekens saliggörande rus. Året var ännu ej fullgånget, då den hänryckte tornväktaren vaggade på sina armar en vacker gosse, med pappas och mammas förenade anletsdrag. Kärleksbandet blef ej starkare för det, ty det kunde ej blifva starkare än det redan var.
Dessa minnen sysselsatte nu som ifrigast Anders, der han stod vid tornfönstret, då tornuret slog tolf och den starkt ljudande malmen hastigt väckte honom ur de ljufvaste drömmar. Han fattade nu tag i luren, och malmens dallringar efter det sista klockslaget blandade sig med den döfva tutningen. Först tolf stötar åt norr, och nu vände han sig åt söder. Han hade hunnit till sex, då han hastigt sänkte luren och blickade ut i vinternatten ner i djupet. Månens ljus var försvunnet, men eldröda tungor flämtade upp ur den omätliga vintergrafven dernere. Ut på altanen
Källa: Project Runeberg ·