Sida 126
Tornväktaren
126
TOKNVÄKTAUEN.
skyndade nu tornväktaren. Hvarför stannar han? Hvarför skyndar han ej till klockan, till kläppen? Se hur eldtungorna förstoras för hvarje ögonblick, se hvilket helvetiskt sken de hånande kasta mot himmelen 1 Men en förfärligare eld flammar i tornväktarens ögon. Hör hur elddrakarna hväsa dernere, hör hur tornaltanens gallerverk gnisslar under den arme tornväktarens händer 1 Se, se, hvilka blodröda eldkolonner stiga mot himlen I Röken deraf har redan stormat in på molnmassorna deruppe.
Förkrossad sjunker tornväktaren på sina knän, med armarna skälfvande mot höjden.
»Rättfärdige Gud! Barmhertige himmel! Det brinner, det brinner, min koja brinner! . . . Min arma hustru! Mitt arma, olyckliga barn I ... Evige! Evige I Nåd . . . nåd I . ..»
Han rusar till klockan; hans darrande händer gripa i kläppen; kläppen svänger, men, drifven af en matt hand, kallar den blott ett matt ljud ur klockan. Raseriet bemäktigar sig nu den olycklige mannen; kläppen sättes ånyo i rörelse; nu börjar klockan sin sorgliga sång. Det blir rörelse på gatorna dernere; men ingen ser denne vansinnige, som kryper mellan klockan och gallerverket der uppe i höjden; ingen ser, med hvilken ursinnighet han gifver de hemska brandsignalerna; man tycker sig väl förnimma en ovanlig oredighet i klämtningen; men ingen hör hans klagoskri, hans jemmer.
»Skona dem, skona dem, himmelske fader!»
Klockan klämtar.
»Till hjelp! Till hjelp! En mor med sitt barn förgås i lågorna!»
Klockan klämtar starkare.
»Min Eva! Min Eva! Min lilla Gustaf! Rädden er! Rädden er!»
Klockan klämtar än starkare.
»Ingen hör mig, ingen räddar! Sprick i tusen bitar, malm!»
Han griper i ett tåg. Klockan klämtar ej mer... hon ringer. . . ringer. Nu släpper han tåget, kryper till jerngallret, liksom ville han lyssna efter något ljud af de sina. Han rusar upp igen. Lågorna fråssa, men han ser det ej; de rasa i hans eget hjerta. Ångestsvetten sköljer öfver hans ansigte, men mäktar ej släcka de afgrundsqval, som storma och fölhärja hans innersta. Ånyo fattar hans
Källa: Project Runeberg ·