Sida 144
Hästgardisten
144
HÄSTGAEDISTEN.
tumultet i hofrätten nådde hans öron; ty, tänkte han, börjar folket väl röra på sig, så skall det ej dröja länge, förrän vederbörande gripa till vapen och hugga in på massan, hvilken framfart otvifvelaktigt skulle uttömma allas tålamod och slutligen bringa hela Stockholm i resning. Han såg redan barrikader på Stockholms gator, såg beväpnade folkhopar störta mot garnisonstrupperna och sig sjelf fàktande mot de förra, som det en kronans hjelte egnar och anstår. Under striden skulle några dussin officersplantor duka under och Wilhelm snart för sitt välförhållande se sig i spetsen för en sqvadron, utnämd till riddare af svärdsorden och kanske äfven af dess stora kors, ty han antog för gifvet, att garnisonen, biträdd af de inryckande landssoldaterna, skulle segra. Vår hjelte var sålunda, som läsaren finner, en stor skälm, hvilken icke såg så noga på medlen, allenast han vunne ändamålet, och detta förklarar mer än tillräckligt det besynnerliga i hans yttrande till kamraterna.
Men dagen framskrider under hotande uppträden. Qvällen börjar utbreda sig öfver hufvudstaden — juninatten är snart inne. Hvem vet hur mycket blod skall fukta dess vingar!
i-
Klockorna i hufvudstadens kyrktorn hade slagit elfva. Den mest svalkande sommarvind fläktade öfver Norrbro, ty ett skönt regn hade nyss fallit och mildrat hettan i gatstenarna. Men detta regn mäktade ej svalka stridshettan hos de trupper, som nu uppmarscherade på Gustaf Adolfs torg för att vinna segerns lagrar. Strödda folkhopar visa sig både på torget och bron. Är det den blinda nyfikenheten som lockat dem ut, eller gro verkligen i deras hjertan diaboliska stämplingar mot konung och land? Detta senare utan tvifvel — man har åtminstone förutsett dem och till deras förekommande uppgjort en strategisk plan, värdig hvilken stor fältherre som helst. Några rabulist-hopar ämnade sig kankända till norr för att plundra vapen-förråden och storma kasernerna; andra deremot till söder
Källa: Project Runeberg ·