Sida 146
Hästgardisten
146
HÄSTGAEDISTEN.
sina ögon på dem. På flyglarna flankera polisbetjenternas lätta trupper, anförde af salig Hultberg, en undersätsig, kraftfull kämpe, som på Skånes slättland skar sina första lagrar. Genom denna väl utförda manöver, värdig kämparne vid Narva, lyckas man fullborda planen att drifva dem åt söder, som ämna sig till norr, och dem åt norr, som skola gå till söder. I denna lyckliga träffning äro således ingenting mindre än tvänne väderstreck räddade.
Men medan infanteriet sålunda framgår segrande och svänger sig än åt höger, än åt venster, drifvande framför sig män i bonjourer och jackor samt äfven sådana, som hvarken ha det ena eller det andra, jemte en flock amazoner i krithattar och bomullsschaletter, har hästgardet på sjelfva torget icke mindre mödosamma och ärorika strider att bestå. Hela östern och hela vestern, Blasieholmen och Fredsgatan, välta mot detta ädla regemente det rysligaste afskum af rabulister, som någonsin utknackat fönster i fredliga hus. Det skulle leda oss långt ifrån ämnet att särskildt upptaga hvarje detalj af striden utanför teaterhuset, der den personliga tapperheten spelade hufvudrollen, en personlig tapperhet så väl hos manskap som hästar, värdig Krakes oförgätliga tider. Vi vilja derför inskränka oss till några få drag af den krigiska taflan. Ej nog med att våra häst-gardister hade att kämpa mot öppet våld, uppenbaradt i den största motvilja å rabulisternas sida att lyda ens den vänliga uppmaningen med flatsidan af sabeln; de försökte äfven, dessa rabulister, att genom den skamligaste list gäcka de tappres bemödanden, hvilket af följande lilla episod inhemtas.
En civil herre, med verklig upprorsfysionomi och korslagda armar, stod ensam i hörnet af torget och Regeringsgatan och kastade utmanande blickar på det till höger och venster kämpande gardet. En trupp hästgardister, som genast fick order att antaga utmaningen, störtade i sporrstreck emot honom, svängande sablarna, till och med med fara för egna hufvuden, och ropande: »Skingra er, skingra er!» I stället för att efterkomma en så lätt verkställbar uppmaning, svarar han under ett hånlöje, så vidrigt, att det knappast med ord beskrifvas kan: »Hvad för slag! Ska jag skingra mej? A' ni då rent af galna?» och sättande dervid armarna i sidan, liksom ville han på trots imitera ryttarne. Dessa ord, sagda till en kossack, skulle på ögon-
Källa: Project Runeberg ·