Sida 151
Hästgardisten
HÄSTGARDISTBN.
151
»Ack, den blåser så mild, så uppfriskande, denna vind från stranden 1 Jag har icke på länge känt mig så bra,» svarade mannen.
(En hemskt infallande hosta strider väldeligen mot detta yttrande.)
»Nej, nej, Adolf, du måste lyda mig, du måste gå in . . . Stöd dig vid denna arm och ...»
»Stödja mig vid denna arm . . . Ack, när jag ser in i dina ögon och ser dem så klara, så sköna, och tänker på de många nätter du vakat vid sjuklingens bädd, och när jag omfattar denna liljehvita arm, som om dagen fört den lidande öfver de lifvande fälten, då... då frågar jag mig sjelf: Hvarifrån denna outtömliga ömhet i din blick, The-rése, denna oförsvagade styrka i din arm? Hvarför blef blomman dömd att f|ettras vid den fallande klippan? Månne väl för att störta med den?»
»Tyst, du får ej tala, ej anstränga dig, och som du brutit mot mina och läkarens order, så hade jag god lust att döma dig till åtta dagars arrest på din kammare både för din olydnad och ditt smicker! Har han förstått mig, min gunstig herre?»
»Men om jag vägrar lyda, min öfverstinna?»
»Subordination, subordination, herr öfverstlöjtnant! Jag tillkallar genast vakt för att gifva mina order tillbörlig respekt. Adolf lilla, kom hit!»
(Den lilla gossen lemnar fjärilarna och flyger till sin mor.)
»Adolf lilla, bed din pappa genast gå in!»
»Ja så, min fru,» ropade den sjuke, i det han med sitt spanska rör gjorde gevär på axel, »ja så, ni vill bruka våld! Välan, jag är stridsfàrdig, jag försvarar mig i spetsen för mitt regemente, som redan är i antågande . . . ah 1 . . . se der... se der, min fru, retirera i tid ... se der komma de! Mitt myteri har lyckats.»
(En trupp officerare till häst nalkas.)
»Jag tager dig och hela vakten till fånga. . . Gifven er på nåd och onåd!»
(Den sjuke sluter maka och son till sitt bröst.)
»Men, min vän,» inföll friherrinnan, mildt förebrående, »främmande, då du är sjuk!»
Källa: Project Runeberg ·