Sida 152
Hästgardisten
152
HÄSTGAEDISTEN.
»Jag har bjudit hit hela sällskapet för att fira din födelsedag.»
»Min födelsedag! ...»
»Ja, din födelsedag... Du vet ej det, ty du glömmer dig sjelf för min skull. . . Välkomna, välkomna, go' herrar .. . min hustru vet ej, att det är hennes födelsedag i dag.»
(Officerarne kringränna friherrinnan och gratulera henne på den tjuguförsta födelsedagen.)
»Det är ju ingen, som behöfver presenteras,» fortsatte baronen, »jo, jo, det var sannt det. . . herr löjtnant Starén, som nyss gått in på regementet och i dag för första gången besöker oss.»
(Tu par ögon möta hvarandra: det ena paret förstelnadt af öfverraskning och förvåning; det andra isadt af den mest kalla höflighet.)
»Se så, herrar kamrater,» fortsatte baronen, upplifvad på nytt af att se sig omgifven af sina officerare, »nu får ni hålla till godo med hvad bondlandet har att bjuda på. Den skrala värden nedlägger härmedelst sin myndighet i värdinnans händer, och hvar och en ställer sig hennes befallningar till efterrättelse.»
(Det är lif och munterhet i alleerna. Té och andra förfriskningar kringbjudas. En betjent utkommer med en kappa och fäster den på baronen. Baronen linkar ner i trädgården och tager plats i en ståtlig emma. Friherrinnan och vår hjeltelöjtnant möta hvarandra händelsevis i parken.)
HON. »Är det möjligt?»
HAN. »Det är möjligt, fru friherrinna!»
HON. »Min öfverraskning och . . . och min glädje kunna ej beskrifvas.»
HAN. »Jag tror på er öfverraskning; men hvad anspråk har jag väl på er glädje?»
HON (med en tår i ögat). »Ack, det var ju så längese'n, så längese'n ...»
HAN. »Visserligen . . . men jag har glömt mycket, glömt allt, utom en händelse, en enda händelse. År 1837 stod en gardist på Ladugårdsgärdet. En förnäm dam, vid sidan af en ståtlig officer, åkte förbi. Den förnäma damen
Källa: Project Runeberg ·