Sida 195
Blåsipporna
blåsippoejfa.
195
»Farväl, herr grosshandlare!»
»Mjuka tjenare, herr vice häradshöfding!»
Den unge mannen rusade på dörren. I salen mötte han en ung flicka, som bleknade vid hans åsyn.
»O himmel, Axel, jag anar allt!» stammade flickan.
»Allt, allt är förloradt; detta lif har intet mer att erbjuda... det återstår att se hvad det andra har.»
Han rusade vidare. Han såg ej den arma flickans tårar, han hörde ej hennes jemmerskrik. Qvällens skymning famnade honom med kropp och själ. Flan gick ej, han sprang, lik en galning, framåt öfver Norrbro. Hade Bazaren haft lika många klartseende ögon som klartskinande fönster, den skulle hafva gjutit tårar öfver den olycklige, hvars bottforer nedstänkte alla som mötte honom. Han störtade förbi högvakten vid Gustaf Adolfs torg och önskade alla dess bajonetter i sitt hjerta. Han sprang omkull en officer, som skulle bort på lutfisk och sötgröt, puffade öfver ända en tidningsgumma, så att tidningsbladen bortblandades med snömoset på gatan, och rände hufvudet mot en bryggarkamp utan att märka det. Snart dansade Norrtullsgatans allé förbi honom och, innan han visste ordet af, var han inom Haga grindar samt irrade nu vid Brunnsvikens strand.
Vindarnas och vågornas förenade körer sjöngo för döfva öron. Ämnade han dränka sig, den vansinnige? Hvarför stirrar han så hemskt ner i den mörka sjön, som af den förfärliga nederbörden svällt öfver sina bräddar? Han studsar tillbaka, han dränker sig således ej. Är det kanhända derför, att man vanligtvis föraktar öfverflödet, när man har det så nära på näsan? En obetydlig anledning har ofta förorsakat stora händelser, men lika ofta har en obetydlig anledning hindrat stora händelser från att ske. Han märker nu först att han tappat — månne sitt förstånd? Nej, der ingenting finnes att taga, der har kejsaren förlorat sin rätt. Han har tappat —■ ena bottforen. Han skyndar att söka den, liksom vore det så nödvändigt att med bottforer hoppa in i evigheten.
Bäst han söker och letar bland sand, ler och vatten, skickar nyårsqvällen sin lykta, månen, till hans hjelp. Han krafsar kring stammen af en ek och får tag uti — -— o, I Hagas milda gudamakter, som spunnit ert guld till strängarna på Bellmans lyra och så mången gång fäst vingar
Källa: Project Runeberg ·