Sida 245
Lilla Telemak
lilla ti5lemak.
245
förflutnas fröjder och uppfriska det närvarandes bitterhet och lidanden... Men jag får inte förlora förståndet, jag får inte nedsjunka till en usling, som måste förakta sig sjelf, och hvarför?... Jo, för det jag blott är en svag qvinna, utan andra förströelser än mina plågande minnen ... Res, Theodor, res!»
Hon vände sitt ansigte ifrån honom och stirrade ner på det forsande vattnet.
»I himlens namn, Clementine!» utropade han, i det han nedsjönk för hennes fötter och tryckte hennes hand mot sitt hjerta, »vänd ej bort dina ögon så der, ty hvar skulle jag väl finna mod och styrka, om inte deruti! Min själ är ej af samma himmelska ursprung som din . . . Din är en engels. . . Min eger ej, som din, en engels härlighet ... Hur kan han då ega en engels tålamod och lugn!»
»Res!»
»Ja, Clementine, jag skall resa, jag skall lemna denna trakt; men om ett år återvänder jag hit... Jag vill, jag skall förvärfva mig ära och ryktbarhet... De skola uppväga din moders bördsanspråk .. . Jag skall återkomma, ja, vid himlen. .. Men när jag då är åter, när jag då skyndar till mina tankars enda mål. . . skall jag då vid målet finna lifvet eller döden . . . dig eller min graf?»
Hon böjde åter sitt tjusande anlete öfver den knäfallande, strök håret, från hans panna och tryckte på den en kyss, hviskande:
»Mig eller. . . min graf!»
Den lycklige höjde sig från marken och slöt engeln i sina armar.
»Så farväl då, älskade! Och nu, kraft och beslutsamhet! Se der de stridsfålar, som skola föra mig fram på den olympiska kämpabanan och som ej skola hvila förrän segerpalmen räckes mig af din hand, min Clementine 1 Farväl, farväl!»
Och nu skyndade han ur hennes famn, men kommen öfver bron, vände han sig åter om, sträckande sina armar emot henne.
»Clementine!»
Hon ilade efter honom, och månen belyste ånyo tvänne rena hjertans förening.
Källa: Project Runeberg ·