Sida 246
Lilla Telemak
246
lilla tjslehak.
»Nu ... nu, Theodor,» hviskade hon vid hans bröst, »nu får du inte mer ropa mig tillbaka, ty om du det gör, svigtar äfven mitt mod för stundens dysterhet. . . Farväl!... Ännu en kyss!... Om du inte vinner ryktbarhet och ära, kom ändå... ja kom, allenast du är densamme som du nu är, som du alltid varit... Theodor! Theodor 1 Det finns ingen jordisk makt som sliter min älsklings bild ur mitt hjerta!»
Och de åtskildes utan att våga se tillbaka efter hvarandra; men fåglarna, som slumrade på trädens qvistar, kände sig beröras af -de ljufvaste fläktar. Det var tvänne ädla, skuldfria hjertans böner, som för hvarandras väl höjde sig upp mot himmelen, långt bortom månens och stjernornas strålande ringar.
4. Lilla Telemak.
Tidigt följande morgon uppsteg docenten Theodor Flolmlund för att packa in sina saker och derefter genast lemna prostgården, der han några månader hvarje sommar plägade uppehålla sig, mindre af kärlek för sin far, med hvilken han icke i något harmonierade, än af det slags
o * o
förkärlek man ändå alltid hyser för den trakt, der man först skådat dagen och tillbragt sin barndom, denna må nu ha varit hur som helst.
Att Theodor blifvit docent vid Lunds akademi var ej hans faders, prosten Holmlunds förtjenst. Hade denne hedersman fått råda, så hade otvifvelaktigt den ende sonen aldrig blifvit annat än den förste af faderns drängar, ty prosten hade uträknat, att en son för det första bör vara mycket ärligare än en vanlig statdräng, och för det andra behöfde man ej ge honom någon lön. Beröfvad i tidigare ålder sin moder, hade den stackars gossen intet annat stöd än sig sjelf. En vacker dag tog han knytet på ryggen, lemnade med lättadt bröst sitt barndomshem och begaf sig till Lund, och som Guds välsignelse aldrig sviker den som allvarligt vill framåt här i verlden, så hände sig att Theo-
Källa: Project Runeberg ·