Read Runeberg

Berättelser 8. Taflor och berättelser. Del 3

Originalsida 33
Originalsida 33
Originalsida 32
Originalsida 33
32–33

Sida 33

Dödgräfvaren

bÖDGKÅFVAÈÈN.

33

»Ack, min fru,» utropade Winter, »icke er, men min själs styrka misskänner jag. Jag tror mig vara stark och är ändå, när det gäller, en eländig stackare, som gjorde bäst uti att åt sig utmäta en graf. Dårens villa kan endast sluta vid hans död. Af nåd derför, låt slaget ske så fort som möjligt!»

»Hvilket slag, herr Winter?»

»Ert giftermål, det nya band ni går att knyta!»

»Mitt giftermål, hvad vill det säga?»

»Ryktet talar om att ni ämnar ingå ett nytt gifte. Detta är ju så naturligt. Ni är skapad att lyckliggöra, och hvilken man skulle ej önska att ega er till maka, det vore ju en sällhet både för tid och evighet!»

»Herr Winter torde då äfven kunna upplysa mig om hvem som skall blifva min man?»

»Store Gud! Vore det väl möjligt att ett hån kunde finna ett rum på edra läppar? Ni begär att jag skall nämna ett namn, hvars minsta bokstaf bringar hela min själ i uppror.»

»Det var en faslig själ, det; men namnet, namnetl Det torde vara en förlåtlig nyfikenhet att vilja veta det.»

Winter stirrade henne in i de sköna ögonen, dem hon likväl ej nedslog. Derefter gjorde han en djup bugning och skred långsamt åt dörren.

»Nå, ha då ej så brådtom,» sade frun, »ty eftersom ni ej har lust att upplysa mig, så måste jag väl sjelf hjelpa er till vägs.» Dessa ord åtföljdes af ett nytt småleende.

»Det behöfs ej,» utropade Winter med en röst så dof, att hennes småleende helt och hållet försvann dervid, »det behöfs ej, jag vet mer än jag någonsin trodde mig få erfara. Jag har upptäckt en lysande vinterdag i stället för en på sommar och värme rik!»

»Det gör mig ondt och mera ondt än ni kan föreställa er, men stanna då i Guds namn ... jag vill ju till och med omtala min älskares namn och inhemta edra råd. Ni borde åtminstone sätta värde på mitt förtroende.»

Herr Winter sprang på dörren och var som en blixt utför trapporna utan att taga på sig galoscherna en gång.

Den intagande enkan kastade sig i ena soffhörnet.

»O, den otacksamme, den grymme!» utropade hon. under tårar.

Taflor och berättelser. III.

Källa: Project Runeberg ·