Sida 35
Dödgräfvaren
skedligt af er att lemna så trogna följeslagare, helst nu, då de kunde hjelpa er att bära så mycken onödig oro och så många öfverflödiga bekymmer. Visserligen känner jag en person, som, om hon ej förmådde skingra denna oro och dessa bekymmer, åtminstone skulle vilja dela dem; men denna tål ej att trampas på samma sätt som de persedlar, jag återskickar. Ni har talat om en älskare, som jag skulle hafva. Nå väl, jag vill beskrifva honom för er. Han är ett brushufvud, ty |-;an förstår ej att begagna sitt eget ljusa förstånd; han är en egenkär herre, ty han fordrar att den qvinna, han älskar, skall sjelfmant kasta sig i hans armar, liksom en viss ung flicka i grafkoret; han är en tyrann, som, om han ej fogligt vill regera, löper fara att afsättas från den tron, han egde i en qvinnas hjerta.
Carolina Waller,
född Callerling.»
Vår hjelte rusade på dörren — och inom några minuter lågo för Carolinas fötter på en gång brushufvudet, den egenkäre herrn och tyrannen, tvänne och likväl endast en person, hoc est: en fullkomlig treenighet. Winter hade en gång förut omfamnat denna hulda varelse; men nu •— nu var det ej ett lik, hvars kalla, bleka kind isat honom; det var en skön, af kärlek och outsäglig tacksamhet rodnande qvinna — — och dermed begrafva vi historien om dödgräfvaren. ***
Källa: Project Runeberg ·