Sida 57
Flickan på Carl den trettondes torg
57 flickan på c a kl den trettondes torg.
än från den sjuttonåriga ledsagarinnan, vid hvars hand den lilla sväfvade, när hon ej hvilade i hennes famn. Allt talade för denna förmodan. Aldrig röjde sig under schaletten ett vackrare ansigte. Dessa stora ögon, i hvilkas mer i blått än i hvitt skiftande emalj tvänne högblå himlaglober glänste; denna näsa, som så stolt men naturligt höjde sig, liksom kände den värdet af den höga, rena panna, under hvilken den herskade; dessa kinder, från hvilkas skära blommor helsan doftade, en skärhet, som endast vexlade med blygsamhetens rodnad, när någon gång hjertats omedvetna tankar rädda vågade blicka ut genom de fina porerna; denna mun, detta den sjuttonåriga blommans friska bjertblad, bildadt af läppar, som aldrig i verlden kunnat kyssa något skönare och renare än hvarandra; denna lilla haka, på hvars hvita silkessammet ett återsken spred sig af kindernas morgon, sammangjuten med en hals, bländande som ett snöfält, genom hvilket de himmelsblå ådrorna ilade som segrande vårbäckar, och denna barm, hvars yppiga närvaro det stela fodralet af mångveckadt bomullstyg förgäfves sökte dölja ■—• allt, med ett ord, var ett mästerstycke, i hvars bildande gracerna öfverträffat sig sjelfva. Det enda, som hos den sköna flickan var medelmåttigt, var växten, dock endast hvad storleken beträffar, ty de fina, men välrundade proportionerna kände troligtvis ej till någon annan silkesvadd, än den naturen i sin rika gifmildhet bestått dem.
En spetsgård af kavaljerer slöt sig dagligen kring dessa båda, jungfrun och barnet — en spetsgård i lagenlig form, der allt befanns i behörig ordning; det. väntade offret och bilan, som ur hvarje manligt öga blixtrade öfver offrets hufvud.
Men den unga flickan hade ej öra för de kringståendes ord — detta öra var för mycket införlifvadt med det späda barnets joller. Den unga flickan hade ej heller öga för den lysande [ring, hvaraf hon omslöts ■—• detta öga var för mycket fäst vid den lillas rörelser. Hon hade uppfattat sitt ansvarsfulla kall, hon var ett väsen oskiljaktigt från det hon bar i sin famn — en engel med en annan i sitt sköte. Sålunda var hon ett föremål för hela den eleganta verldens beundran, och alla talade om den vackra barnflickan på Carl den trettondes torg. Efterhängsenheten föreföll dock den stackars flickan besvärlig och tryckande; men ingen ville förstå hennes bedjande blickar, som talade om befrielse från
Källa: Project Runeberg ·