Sida 58
Flickan på Carl den trettondes torg
58 flickan 1>å cabl den t bett ön des tobo.
detta belägringssystem, hvaraf hon besvärades, och när någon gång tilltagsenheten lockade fram en tår i hennes öga, blef denna perla ur den renaste källa ett nytt mål för roflystnaden och begäret. Hon blickade omkring sig, liksom sökte hon ett skydd, och när hon saknade det och derjemte erinrade sig, hur fader- och moderlös hon var, ensam på jorden, utan slägt och vänner, var det en himmelsk syn att skåda hur hon tryckte sina läppar på barnets mun, liksom sökte hon skydd hos den hon sjelf skulle skydda.
Dock fanns det en person, som, ehuru han alltid satte sig på samma soffa eller bänk som hon, likväl aldrig ännu till henne talat ett enda ord. Det var en ung man, mer snyggt än modernt klädd. När trängseln kring det vackra englaparet blef för stor, aflägsnade han sig alltid, liksom ville han ej med sin närvaro föröka det redan betydliga antalet; men den som då sett in i hans ansigte skulle därpå ha blifvit varse harmen i de mörkaste drag tecknad, omvexlande med medlidandet och sorgen. En annan gång, när han trodde att ingen märkte det, nalkades han stället der hon satt och räckte henne och barnet några vackra blommor och mogna frukter; men innan ännu hennes af oskuld och tacksamhet lågande blickar kunde, ovetande af sin förmåga, belöna gifvaren, var denne redan försvunnen i någon af alleerna. Snart syntes åter hans ansigte, detta oftast glada, alltid blygsamma ansigte; men hur förmörkades det ej, då han - märkte bladen af de blommor han nyss gifvit, fallna på marken, rifna från sin stängel af den lillas händer.
Men en gång, då han promenerade förbi den unga flickan och varseblef tvänne mustaschbeprydda kavaljerer vid hennes sida och tårar i hennes ögon, nalkades han djerft och deltog i samtalet, hvilket slutade så, att de tvänne groft skämtande herrarne, träffade af hans qvicka, satiriska tunga, funno för godt att retirera från skådeplatsen. Nu presenterade han henne ånyo en liten från törnen befriad ros, och hans första ord till henne voro:
»Behåll då något för er egen del, goda flicka 1 Göm denna lilla blomma, som är er egen bild, om ni anser den förtjena att vårdas som ett minne af mig.»
Flickan såg länge på honom med sina stora, klara ögon, liksom ville hon i hans ansigte läsa meningen af hans ord. Hastigt tog hon blomman ur hans hand, fäste den okonst-
Källa: Project Runeberg ·