Sida 62
Flickan på Carl den trettondes torg
62
flickan på c a kl den trettondes torg.
»Hva ba? Hvad är det nu han kommer med igen?» frågade hans nåd vårdslöst.
»Jag ämnar ej mer gifva några lektioner i förskott,» svarade herr Klavér, mer allvarsam än vanligt, tog hatten och noterna, bugade sig, bad om sin helsning till fröknarna och gick sin väg.
»En så'n lymmel!» ropade baronen efter honom.
»Jo, jo, så går det, när man visar så'na menniskor någon ynnest,» tillade friherrinnan.
Läsaren torde nu i det närmaste känna den unge man, som ifrågavarande septemberafton spatserade i vestra allen af Carl den trettondes torg. Han var ej nog betryckt och olycklig förut; därtill måste nu äfven komma kärlekens plågor. Derför dessa oroliga anletsdrag, dessa kringirrande blickar, dessa djupa suckar. Jo, jo, så går det, när sådana menniskor bli kära!
3-
Alltmer tilltog skymningen. Med dagen slocknade äfven för vår stackars notarie hoppet att få återse den efterlängtade; och han skulle nu begifva sig hemåt. Men det var honom svårt att i samma ögonblick realisera föresatsen, svårt att lemna denna plats, hvarför han ännu en gång mätte alleen med större steg än vanligt, förmodligen för att undvika ett hotande oväder, hvars mörka förtrupper redan framskyndade på himlafästet. På afstånd mullrade åskan, och spridda, blytunga droppar föllo på marken. Händelsevis kastade han nu sina blickar åt en af alleens sidor, och hvem kan beskrifva hans öfverraskning och glädje, när han på närmaste soffan varseblir ett qvinligt väsen, hvars växt och anletsdrag äro den saknades! Snart står han framför henne. Men hvilken förändring i detta vackra ansigte! Öfver kindernas blomsterfält hade lägrat sig en dimma af tårar och de fina ögonlocken voro uppsvälda och röda. Ett skimmer af glädje, liksom genom molnet blixten, flammade
Källa: Project Runeberg ·