Sida 93
Strumpväfvaren
STßuMPVÅFVAitËif.
93
timmen af dygnets andra hälft, och augustimånen log i detsamma fram ur de tunna molnen, belysande graf-vårdarne på Johannis kyrkogård, bland hvilka den gamla träklockstapeln höjde sin oformliga gestalt. Den som varit kär, och hvem har ej någon gång här i lifvet varit det, vet alltför väl huru månen i ett sådant ögonblick ser ut. Månen är den älskades ansigte: ögon, näsa och mun upptäckas deruti, och slingra sig några molnremsor dertill kring silfverskifvan, så har man genast de rika lockarna för sina ögon; men hvar hafva vi det öfriga af den älskades gestalt? Hvar, om ej i hela jorden, som man hvarje stund är färdig att omfamna, att sluta till sitt hjerta! Vår hjelte erfor allt detta. Så förmår kärleken i en hast omskapa allt.
Han mätte gatan fram och tillbaka med stora steg. Gatan var uppbruten, och stenhögar ramlade under hans fötter, men han märkte det ej, han gick ändå på rosor, den lycklige! Sålunda hade han promenerat nära en fjerdedels timme, då han händelsevis kom att känna i sin ficka och upptäckte, att han der ej hade sin kammarnyckel. Nu först erinrade han sig, att han glömt den qvar i kammardörren, hvilken erinring icke var en af de angenämaste, emedan det ej vore svårare för en tjuf än för hvilken som helst att gå igenom olyckta dörrar. Ännu var det mer än en qvart, som Marie skulle vara borta. Vägen till hans hem var kort, strumpväfvarens ben deremot ovanligt långa. Inom en qvarts timme kunde han vara der och tillbaka igen. Tellbom funderade ej länge, utan jagade framåt i månskenet, på tvänne ben i de förbivandrande gendarmernas ögon, på kärlekens vingar i hans egna.
Snart var han vid sin bostad, vid sin dörr. Han öppnade den, steg in och kastade en blick omkring sig, hvarefter han lugnad skyndade ut igen, läste ordentligt igen dörren, stoppade nyckeln i fickan och skulle just hoppa ut genom porten för att åter springa till det ljufva mötet, då ett besynnerligt buller trängde till hans öron uppifrån kommissariens rum, och ett gällt skrik följde genast deruppå. I tanke att det ena som det andra härledde sig från några kattors kärleksmöte der uppe i månskenet, ty kattor försmå ej heller att bo på den aflägsna Badstugatan, ville han fortsätta sin väg, ty egen kärlek går framför andras, då ett nytt nödrop, denna gången likt en menniskas, väckte hans uppmärksamhet. Han besinnade sig ej länge, utan
Källa: Project Runeberg ·