Sida 94
Strumpväfvaren
94
STIUTMPVÅFVAREN.
störtade uppför trappan, med hvilken månen icke syntes ha något att beställa. Just som han hunnit på det öfversta bräckliga trappsteget, snuddade förbi honom i mörkret en gestalt, hvilken likväl försvann utföre, i detsamma han utsträckte sina långa armar i afsigt att fånga den.
Vår strumpväfvare stod i kommissariens yttre rum. Intet annat lefvande än månens strålar fanns derinne; men ifrån det inre, till hvilket dörren var läst, hördes, jemte en klagande, ehuru något qväfd stämma, några grofva, pockande röster. Ett buller, liksom hölle ett huggjern på att spränga
något af trä, ökade det hemska oväsendet derinne. Tellbom nalkades dörren till detta rum och famlade efter nyckeln, men förgäfves. Dock, hvad är ett lås, en regel mot en Herkules' armar 1 Med en enda stöt, som likväl kom hela huset att darra på sina grundvalar, uppsprängde vår hjelte denna dörr, som skilde brottet och mördaren från straffet och räddaren. Kammaren upplystes både af den väna Luna och af en lykta, som hölls i ena handen af en grofväxt karl, hvars andra hand, beväpnad med en yxa, var i färd med att sönderhugga klaffen till en chifFonnier. I sängen sprattlade den gamle kommissarien, öfver hvilken en annan
Källa: Project Runeberg ·