Sida 130
oktober. Katarina Links längtan var större än någons före henne varit.
Septemberdagen började skymma. Katarina stod i köket framför spiseln och sysslade med en liten på elden stående panna.
Bäst hon nu stod så der, kastade hon en skygg blick först på dörren till farstun och sedan på den som bar till ett inre rum, hvarefter hon upptog ur barmen en flaska af ett lillfingers storlek, förde den öfver elden och, sedan hon varsamt och med bortvändt ansigte uttagit glasproppen, hälde några droppar af en mörk vätska ned uti pannan. Dervid glödde hennes ögon roflystna, liksom de små eldtungorna, hvilka flämtade under pannan.
Hastigt satte hon in glasproppen igen, gömde flaskan på dess förra ställe och lade locket på pannan. Derefter hukade hon sig ned öfver spisjernet, hvilande armbågarne deremot och hufvudet mot händerna, försjunken i hemska betraktelser, att sluta af det vilda muskelspelet i hennes ansigte.
Köksdörren öppnades, och gevaldigerns son, Albert, skyndade under högljudd munterhet in i köket, hållande sina skolböcker under armen, såsom skolgossar vanligtvis bruka göra.
»Åh, se Albert hemma från skolan,» ropade pigan och reste sig upp.
»Hvad kokar Karin för slag?» frågade han med en blick på den lilla pannan.
»Dekokten, som frun dricker för sitt bröst,» svarade Katarina, utan att vända ansigtet mot den frågande.
»Kan Karin gissa hvad jag har här?» frågade Albert med handen på jackfickan.
»Något godt, förmodar jag,» svarade hon med en blick af ömhet på gossen.
»Något godt, ja ... men hvad är det för godt ... Kan hon inte gissa?»
»Kors, det är väl nötter, kan jag tro ... Albert knäpper nötter så gerna.»
»Bättre upp.»
»Då är det äpplen ... är det inte så?»
»Jo, så är det,» svarade Albert och presenterade henne i detsamma en stor, genomskinlig och ovanligt skön astrakan.
Källa: Project Runeberg ·
