Sida 183
Svärjande och pustande satte grefven foten på trappan och började sin vandring mot djupet.
Zigenerskan tillstängde blinddörren efter honom och satte sig derefter lugnt på divanen, fattande en tyllremsa, hvarpå hon började arbeta.
Men icke var det i tyllremsan den fina nålen tog, och icke heller hvilade sömmerskans ögon på den fina sömmen.
Ådrorna svälde höga och mörka på hennes sköna panna, och de hvita perlraderna glänste mellan de halföppna läpparne som en huggorms tänder.
*
Tjugonde kapitlet.
Djupare nere i kulan.
Sedan grefve Carl Gustaf Lejonborg lyckligt passerat de smala och fuktiga trappstegen, befann han sig nu med lyktan i handen på en naken och något vattendränkt mark, föga tjenlig för hans fina, vända kalfskinnsstöflar.
Den prydliga lyktan var så konstruerad, att dess sken endast föll nedåt, till följd hvaraf tak och väggar förblefvo i det fullkomligaste mörker.
Grefven stannade med hälarne mot det sista trappsteget och med full föresats att icke vidare fördjupa sig i den nya, mörka verld, hvaruti han visserligen hastigt, men icke alldeles så lustigt blifvit förflyttad.
Källaren var så låg, att grefvens hjessa sopade taket, oaktadt han så mycket som möjligt krökte benen.
Derför tog han sitt parti och satte sig på trappan.
Sålunda placerad, spetsade han öronen och lyssnade uppåt.
Han hörde ljudet af flere röster, men kunde icke urskilja hvad som talades.
Snart drogs hans uppmärksamhet derifrån och riktades på något annat, vida obehagligare.
Källa: Project Runeberg ·
