Sida 185
stundom icke heller försmå att anfäkta lefvande menniskor, synnerligast s. k. statsfångar, åt hvilka man företrädesvis utsett underjordiska fängelser. Dessa studier hade alltid utgjort hans högsta nöje, ty varelser, som våga ifrågasätta furstars sjelftagna prerogativ eller angripa de högbördiges lika fritt, ehuru på hela folkets bekostnad tillskansade privilegier, kunde aldrig nog tilltuktas.
Men nu, då han sjelf genom slumperns nyck blifvit försatt i en snarlik belägenhet, började han allvarsamt eftertänka, huruvida ifrågavarande skadedjur kunde hafva nog urskilning att icke förblanda en rättrogen ädling med bemälde mensklighetens afskum. Resultatet af hans tankar blef på intet vis tillfredsställande.
»Hvilken åsna var jag inte,» tänkte han, »som lät stänga in mig i den här hålan! ... Hvad hade det nu gjort, om jag stannat qvar deruppe! ... Hvad förlorar väl en högättad ädling derpå, att man finner honom vid sidan af ett ungt, vackert fruntimmer? ... Alldeles ingenting ... tvärtom ligger deruti något, som sjelfva den goda tonen, om icke just bestämdt föreskrifver, åtminstone icke på något sätt fördömer ... Om jag skulle gå upp igen? ... Men jag fruktar, att det då skulle se besynnerligt ut, att jag förut sprungit ned Och gömt mig ... skulle se löjligt ut, och jag kan inte utslita mig för det löjliga ... allt annat utom det löjliga ... Det skulle bli en vacker historia i stora verlden, att gretve Lejonborg legat hopkrupen i en skrubb, källare eller hvad det här är för slag ... Jag får väl då lof att stanna qvar så länge ... Hu, hvad jag fryser! ... Om jag ändå haft min kappa på mig ... jag förkyler mig ... Satans råttor! ... Men är det möjligt, att bara råttor kunna husera på det sattet! ... Himmel, hvad var det der! ... Hvad var det jag såg der borta?#
Saken var den, att grefven, som råkat lyfta upp lyktan öfver sitt hufvud, vid dess sparsamma sken blifvit varse något som blänkte från källarens bakgrund.
»Det var bestämdt något som glittrade derborta,» fortfor han i tanken; »hvad kan det vara som lyser i mörkret? ... En orm, ack min Gud?»
Grefven påminde sig med rysning, att ödlor och ormar äfven bruka ha sitt tillhåll i dylika hålor som denna.
Hans fasa var gränslös, der han satt på trappsteget, utan styrka att resa sig derifrån.
Källa: Project Runeberg ·
